Sedan 2008 har stödet och förtroendet vacklat konstant. Finans- och bolånekrisens uppenbarelse i allas medvetande blev särskilt påtaglig i Spanien, där byggbubblan redan rivit upp stora ekonomiska sår. Bygg- och fastighetssektorn var just motorn i den spanska ekonomiska tillväxtmiraklet, vilket rent ekonomiskt i själva verket visade sig vara en förlängd koffein-chock utan samhällsekonomisk substans. Arbetslösheten sköt i luften och mängder av familjer kunde inte betala amorteringar och tvingades sälja sina bostäder till folk som antingen inte kunde betala eller inte ville. För en ekonomi som vilar i sådan grad på inhemsk efterfrågan och konsumtion som Spaniens är detta en katastrof.
Zapatero har sedan finanskrisens dag ett upplevts vara trea på bollen. Han förnekade till och med "kris" som beskrivning, finansministern Solbes avgick och den inkluderande, demokratiskt sinnlige och lyssnande Zapatero totalkonsoliderade regeringsmakten. Denna förtroendekris är den största anledningen till brakförlusten. PP har hållit ett kritisk svärd över regeringens huvud men utan att vara tydlig med förslag eller politiskt projekt. Den höga korruptionen, tjugoprocentig arbetslöshet (45% ungdomsarbetslöshet) i kombination med daglig parlamentarisk pajkastning har skapat ilska, uppgivenhet och desperation. Spaniens ungdomar är speciella. De är den mest utbildade och välförberedda generationen i landets historia, deras föräldrar är den efterkrigstidens generation som gjorde den stora välståndsresan och såg till att deras barn kunde läsa juridik och engelska. Nu får man i stället pröjsa notan för den politiska klassens handlingssvaghet, morra åt den utbredda korruptionen och arbeta tolv timmar om dagen för klena löner. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, både i metafor och verklighet. Man arbetar till låg lön, under dåliga villkor och man ser ingen utveckling eller meningsfull framtid i Spanien.
Näste premiärminister Mariano Rajoy har låtit meddela att endast pensionerna går säkra de kommande fyra åren. Åtstramningar kommer ske där det finns plats. "Arbete, allvar och beständighet" är Rajoys ledord. Han måste sänka statsskulden, för den nyligen höjda och oförändrade räntan kostar dyrt. Han ska återupprätta det politiska och finansiella förtroendet för landet igen, men frågan är vem som lyckas återupprätta spanjorernas tillit och framtidstro. Illusionen har nämligen spruckit. Rajoy har absolut majoritet i parlamentet och de flesta regioner och kommuner styrs av PP. Men handlingsutrymmet är starkt begränsat. Han måste beskära en överviktig gris med skalpell. Spaniens näste premiärminister bör vässa sina instrument väl. Såväl Kommisionen och ECB som en uttröttad befolkning tittar på och känner efter.
0 kommentarer:
Post a Comment