Upptrappning på gränsen till pådrag

Den finansiella krisen är det drama kring vilket den europeiska politiken nu kretsar. EU:s historiska, politiska och ekonomiska motorer Tyskland och Frankrike har inte bara ett EU att driva på och rädda undan ond bråd död. De har också en nationalstat att sköta. En politikers arbete är att bli återvald, och både Sarkozy och Merkel har val därhemma att förhålla sig till. EU-relaterade frågor blir därför mer än ofta katalysatorer för nationell politik. Det finns inget europeiskt elektorat att vinna, nationellt. Och olika stater har olika bevekelsegrunder för hur de beter sig i EU-kostymen. Tyskland har traditionellt varit en samarbetsvillig och pragmatisk EU-ledare som motvikt mot sitt aggressiva förflutna som resulterade i 1900-talets blodbad. Nu, i tider av eurobonds, kris och bailouts har Merkel börjat säga ifrån och står hårt på sin vakt om sina nationella intressen, som står i kontrast mot andras på grund av dels maktförhållanden samt politisk kultur. Tysklands kreditvärdighet skulle dras ned om man poolade eurozonens alla skuldebrev, men man minns också 20-talets massinflation. Det är en viktig ingrediens för att förstå Tysklands bevekelsegrunder.

Allas ögon är nu på Merkel, alla ord och uttalanden fixeras kring hennes "vägran att agera", hon är noden i alla utsägelser om krisen och vägen framåt. Hon lät Sarkozy och Italiens Monti förstå i förra veckan att hon absolut inte vill involvera ECB djupare i det finansiella samarbetet. I stället pekar hon på policykoordinering, vilket är en hårdare form av soft power-instrument för att strömlinjeforma finansiell politik inom EU/EMU.

Det handlar alltså inte om att integrera och poola mer makt och - framför allt - medel i kommunitära/europeiska/supranationella institutioner såsom ECB. Snarare kommer medlemsstaterna att lyda en kommunitär/europeisk finanspolitisk linje som i förlängningen genom kommissionens kontroll över nationella budgetar samt mandat att säga "Gör om, gör rätt" kommer att harmonisera europeisk finanspolitik- och kultur. Tyskland måste få snabbt stöd för detta om det ska bli långsiktigt hållbart och man kommer inte att vilja ha en seglivad debatt. Tonläget är redan uppskruvat som det är, och polariseringen kring frågan ökar. Att kommissionen och "Bryssel" ska ges rätt att kontrollera och ge tummen upp eller ned till grundstenen i den nationella politiken - budget - är ett fenomen som inte kräver en populist av nämnvärd rang för att mobilisera nationalistisk ilska emot.

Nu läggs all press på Merkel. Om Merkel inte agerar, följer kollaps, krig och konkurs.

Eurobonds eller dö, är dagens sanning som hon måste vända på i morgon.