Merkel manövrerar framtiden

Det har talats en del om eurobonds under hösten. Det has tagits ställning samt reflekterats och funderats. Svensk euro-debatt fick en liten comeback, men de få ja-förespråkarna ramlar ändå nästan omkull av den numer mycket omfattande nej-sidans offentliga medvind. Men vindarna vänder lätt, och det är nu som det framtida EMU-komplexet bestäms.

Eurobonds är väl egentligen ett svårdefinierat kort? Det innebär djupare europeisk integration som kommer möjliggöra och framtvinga fördjupning av det finansiella samarbetet. Det finns en kittlande EU-entusiasm i det som uppskattas. Men samtidigt är det ett äventyrligt instrument eftersom det drar ner de finansiella tungviktarnas kreditvärdighet och fodrar fördragsförändringar. Angela Merkel träffade idag Sarkozy och satte ner foten för planerna att djupare blanda in ECB i den ekonomiska styrningen.

Detta blev en besvikelse för Sarkozy, som vill poola sina skuldbrev med Tyskland för att säkerställa sina AAA inför Fitch inför nästa års nationella val. Han ser också hur Frankrike alltmer halkar efter sin parhäst Tyskland.

Nu har Merkel i stället lagt tyngd på policy-koordinering som vägen mot budgetbalans, bland annat genom medlemsstaterna presenterar budgetutkast för Kommissionen som därefter kommer med eventuella förslag på ändringar som ligger i stabilitetspaktens riktlinjer. Men det är mycket kvar att veta ännu:

– Detaljerna får ni när vi presenterar dem, sa Sarkozy. Förslagen ska komma före nionde december.

Blir det som Merkel vill kan Tyskland behålla sina nationella bonds men samtidigt få igång en process som formar och övervakar euro-regeringarnas finanser mot sunda budgetmål. Att Kommissionen får studera nationella budgetutkast före de nationella parlamenten är inte att förringa. Det är den viktigaste beståndsdelen i europeisk integrations dynamik då det i förlängningen innebär en likriktning av finanspolitik, problemformuleringar och lösningar. Krisen kan därmed bli den process som slår fast EU:s finanspolitiska framtid. Men det finns idag inga demokratiska instrument för att delta i dess utformning. Varken i termer av institutioner eller offentlighet. Den demokratiska processen kringgås med snabbmanövrerad tillsättning av teknokratregeringar och Kommissionens förehavanden är i allmänhet ytterst känsliga för solljus. Sarko beskriver det väl:

– Detaljerna får ni veta när vi presenterar dem.