Maskrosbarn

I torsdags morse nådde toppmötet mellan eurozonens ledare och bankerna fram till en överenskommelse om en hårklippning av den grekiska skulden. Avskrivning och nedskrivning. Reaktionerna har i bästa fall varit ljumma och ointresserade. Det är inget konstigt med det, mötet var torrt och inte särskilt upphetsande. Överlag är allt ganska trist faktiskt. EU sköter inte krisen rätt. USA slår Europa på fingrarna. Inget och ingen känns särskilt engagerande.

Samtidigt, i Sverige, veknar också den annars osviskligt optimistiska och passionerade Europa-entusiasmen. Inte ens liberaler och eurosossar tar ton som förr. Parallellt vinner skeptiker och kritiker mer terräng då man ser en utveckling där EU fortsätter hälla ner pengar i nära förestående bankrutter som tillfällig konstgjord andning.

Men, något annat som också annonserades i torsdags var också utvidgningen av ekonomi- och finanskommissionär Olli Rehns arbetsbeskrivning. Rehn kommer att få utökade instrument till sitt förfogande för att agera tillsynsman över nationell finanspolitik. Detta är - precis som EUObserver skriver - ett betydande steg mot en centraliserad europeisk finanspolitik. Institutionsbygget står klart nu.

Ordförande José Manuel Barroso gav arbetsbeskrivningen: "coordination, surveillance and enforcement in the area of economic governance".

Med det här arrangemanget kan kommissionen slå vakt om den finansiella politiken utan att tampas med medlemsstater i nya hybridorgan. Även om Olli Rehn i sitt torn i Bryssel inte har makt att själv utforma den löpande ekonomisk-finansiella politiken så innebär det likväl att nationella budgetar passerar förbi kommissionens näsa och även involveras i utvecklingen av nationella sparplaner. En fördragsändring diskuteras också, vilket skulle konkretisera den nya utveklingen till det bestående.

Det hela är intressant ur ett statsbildnings- och europeiseringsperspektiv. Den europeiska integrationen mot en enhetlig ekonomi har nu fått en motor. Normer kommer skapas genom inlärd budgetdisciplin och problemlösningen uniformeras. Vi kommer på sikt att se mer gemensam europeisk politisk praktik, vars utgångsunkt och ramverk formuleras av de europeiska institutionerna.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara dåligt i sig, men innehållet i utvecklingen av den europeiska staten blåser oss medborgare förbi.

Barroso menar att "for a true European economic union both convergence and discipline is needed". Konvergens och disciplin.
EU kan bli dynamiskt när dess invånare går från att vara elektorat till att bli medborgare. Vi vet inte riktigt hur vi ska börja bara. Partierna och partipolitiken har ännu inte förmågan och inte heller fackföreningarna. Medierna är i regel snåla och ofta ointresserade vilket lämnar europeiska frågor av högt allmänintresse till en förenklande och revirpinkande diskurs. Fransoserna, polackerna, bönderna och fiskarna får nu samsas i den europeiska politparlören med "grekerna", "italienarna" och "rumänerna". Alla kategorier står i bestämd form pluralis men beskriver ofta väl rådande maktförhållanden, men vi människor som utgör dessa konstituerande begrepp är tyvärr blott reaktiva åskadare av det europeiska skådespelet.

Det europeiska medborgarskapet har ännu inte funnit den kanal som man behöver för att bli proaktiv i stället för reaktiv. Vi gör nog därför gott i att tala mer om hur vi vill att den europeiska apparaten ska se ut. Och om makt. Konvergens och disciplin är talande för tiden som präglas av kris och desperation. Talförmågan och uttrycksvägarna är knappa. Framtidens Europa är ett maskrosbarn