Finanskrisen 2008 tände en eld i bakarna på Europas ledare. De rörde sig med blixtens hastighet fram och tillbaka mellan krishantering i Kaukasus och toppmöten i Paris och Bryssel. Den mest ihärdiga av ifrågavarande bakar tillhörde Presidént Nicolas Sarkozy, EU-ordförande vid tiden.
Laissez-faire var slut, förkunnade Sarkozy, det var dags för en ny kapitalistisk ordning. Reglering och övervakning av den finansiella sektorn skulle bli den nya tidens melodi och det var Sarkozy som skulle dirigera fiolerna. Sarkozys nya karriär var utstakad.
Detta var dock ingen ny giv från franskt håll. Den traditionella starka franska statsdirigismen har länge varit en tongivande aspekt av fransk EU-politik, särskilt när det kommer till finanspolitik. Historiskt har fransk finansiell interventionism stoppats av tysk nykterhetstradition i förhållande till ekonomi och Europeiska centralbanken.
Finanskrisen, i kombination med franskt ordförandeskap satte återigen denna fråga på den europeiska dagordningen. Storslagna möten och Sarkozys utspel öppnade dock inte den europeiska ”gouvernement économique-musslan”.
I EU öppnas inga musslor hur som helst. Inte ens under kriser. Under de två gångna åren har mycket diskuterats, men det blir inga musslor. Nyligen föreslog kommissionen dock öppnandet av en enorm mussla som gäller kommissionens rätt till översikt av nationella budgetar innan de presenteras för nationella parlament. Ett djärvt förslag av kommissionen visst, men de flesta insåg nog att det inte skulle gå igenom.
Hade detta blivit verklighet så skulle det i praktiken innebära ett enormt steg mot djupare europeisk integration eftersom Bryssel skulle få sista ordet om nationell ekonomisk policy och även kunna blåsa i visslan när man ögnade igenom en alltför spendersam budget. Det är det som är grejen med europeisk integration. Den fullbordas aldrig, utan fördjupas bara, blir bredare, och skapar tjockare ringar på den vattenyta som täcker de europeiska staternas förehavanden.
Nu blev det inte så, men den berömda stabilitetspakten som sattes upp för att skydda EMU-samarbetet och som de flesta EU-stater högaktningsfullt har skitit i den senaste tiden, verkar vara på väg att stärkas. Taket på högst tre procent budgetunderskott har sedan länge överskridits av flertalet stater som har fått känna på kraftiga reprimander och ett och annat pekfinger riktat i sin riktning. Senare när EU:s motorer Tyskland och Frankrike började hänga utanför gränsen förstod de flesta att något inte funkade och nu när vi ser tioprocentiga budgetunderskott här och var så fick det räcka.
Som sagt, det är ingen dramatisk öppning av någon mussla, men det innebär att man slutför det jobb man en gång startade och sätter lite muskel bakom sina regleringar. Ett litet steg för EU förvisso, men det är fortfarande en verklig åtstramning av stabilitetspakten, ämnad att hålla medlemsstaterna i finansiellt schack.
Sålunda dansar europeisk integration in i medlemsstaternas hjärtan, och, vilket bör tilläggas, är än mer effektivt än att förflytta makt och kontroll till Bryssel. På det här sättet kommer stabilitetspakten i sin nuvarande form att skapa det politiska resultat som den tidigare inte lyckades med.
Medlemsstaterna har fortfarande frihet under ansvar, men nu menar man allvar.
0 kommentarer:
Post a Comment