Sveriges riksdag - May you live in interesting times

”Tillvaron måste vara fattbar. Förvägra människan hennes undanflykter och hon blir vansinnig”.

Det är inte första gången jag plankar Jarl Kulles Gustaf-Adolf Ekdahl här på bloggen. För mig är det är svårt att komma runt honom. Jag såg Bergmans Fanny och Alexander som relativt ung och hänfördes av filmen. Det var på landstället i Roslagen som min familj hyrde tillsammans med mina kusiner som jag såg filmen för första gången. Personerna, scenografin och de varma gemenskaperna som på det naturligaste sätt blandades med den iskallaste ondskan väckte något inom mig som gjorde att hur trött jag än blev så kunde jag inte riktigt sluta titta.

Den sherryfryntlige restaurangdirektören Gustaf-Adolf Ekdahls avslutningstal till familjen och dit tillhörande teaterfolk var kanske inte något jag tog vidare fasta på i tolvårsåldern. Det kom tillbaka till mig under studietiden och strukturalismen och sociologin. När de värdebärande samhällspelarna undergrävs inträder förvirring och social oro och anomi enligt sociologins traditionella högdjur.

”Vi Ekdahlare finns inte i den här världen för att genomskåda den, vi ska leva i den lilla världen. Den goda maten, det milda leendet, att vara snäll, och det är inte det minsta skamligt att vara lycklig när det finns anledning att vara lycklig. Vi Ekdahlare älskar våra undanflykter”.

Strukturalismen handlade just om att demaskera de motsatsförhållanden som bygger upp det vi förstår som verklighet och sanning. Här började jag tänka på Gustaf-Adolf Ekdahls känslomässiga konjakskaskader.

Det som jag ser som mest utmärkande för vår samtid är att vi tankemässigt går några steg efter våra egna framsteg i den meningen att vi ligger efter i vår förmåga att införliva omständigheternas förändringskrav i våra egna liv. Många kan kanske skriva under på att äktenskapet måste vara en institution som är fri från könsmallar eller att arbeten, pengar, jord och stad inte tillhör någon mer än någon annan. Men i praktiken har intuitionen och intellektets instinkter konstituerats av särskilda verklighetsbeskrivningar som i tider av osäkerhet och knapphet kan komma att manifesteras i reaktion och längtan efter raka och enkla lösningar på omständigheter och problem vars komplexitet är så pass mycket större än tidigare.

Denna svårighet är dock inte universell och framför allt delas den inte av alla medborgare enligt en enhetlig skala. Häri manifesteras ojämlikheten och – om man så vill – den postmoderna klasskillnaden.

I svenskan skriver Rolf Gustafsson att ”rösterna på SD uttrycker en diffus, oprecis frustration. Ett missnöje som uppenbarligen i hög grad drabbar socialdemokratin, en gång i tiden själva garanten för folkhemmets invanda trygghet. Nu vacklar den och står handfallen. Då öppnas dörren till allehanda slags nostalgi, populism, protester och lokalpatriotism”.

Precis som för Ekdahlarna kryper osäkerheten allt längre inpå medan världen runt omkring oss förändras snabbare än vad den enskilde individen hinner med. Meningsskapande tankesystem utmanas; kärnfamiljen, den samhällsbärande religionen, lag och rätt. Tillvaron måste vara fattbar, eller i alla fall göras fattbar i en glokal vardag. Vi tar till undanflykterna från meningslösheten, annars börjar ger vi efter för desperationens nycker när den kryper som närmast inpå. Det är inte bara i Sverige det händer, och det är inte i Sverige det är som värst.

Europas främsta utmaning ligger inte i första hand i en lyckad Lissabonstrategi, utan i en självrannsakan som kan bli långdragen, svår och plågsam. Desperation, osäkerhet och frustration är klibbiga ting som gärna klibbar ihop sig med förnuftets yttre regioner. Den lilla världen är - för många plågsamt nog - förbi, och undanflykterna.... ja mer får vi nog se.