Malmströms märkliga utspel

På måndagens Brännpunkt skrev Cecilia Malmström (fp), EU-kommissionär för inrikes- och rättsliga frågor, om den globala människohandeln och de utmaningar som EU står inför på detta område. Den är viktig att bekämpa framhåller Malmström och redogör för ett lagförslag som hon lade fram i vintras. Ett förslag som sedan beaktas i symbios mellan EU-parlamentet och Rådet för beslut.

Förslaget som Malmström redogör för är ett intressant exempel på den politiska processen i Bryssel. Förslaget vill samla mer samarbete till Bryssel, och i förlängningen och praktiken poola fler befogenheter i Bryssel. ”Mer makt till EU” kanske låter som en vidlyftig beskrivning av Malmströms förslag, men den är faktiskt korrekt. Och det kan väl vara okej? Det intressanta är att det är ett så bra exempel på vad som faktiskt menas med fraser som ökat samarbete, arbeta tillsammans, gränsöverskridande, dela informationen och kommunicera bättre. Europeisk integration kan vara lika mjuk som effektiv. ”Ökade ansträngningar i samarbetet” kring särskilda frågor är embryot till ökad lagstiftning från Bryssel. Här handlar det om rättsliga frågor och inre säkerhet, vilket kan ses som svårforcerade öppningar i även de mest EU-vänliga nationalstater. Men i mångt och mycket är Malmströms förslag fortfarande en fråga om just det där flummiga ”ökat samarbete och kommunikation”.

Jo, det är vad Malmström nämner till största del, och däri ligger det långsiktiga och effektiva europeiska politybygget (jag använder ordet ”polity” eftersom ”stat” fortfarande är för tidigt att prata om). Samarbete mellan myndigheter och delad information konsoliderar kommunikationsvägar och skapar gemensamma institutioner.

Detta innebär en skarpare byråkratisk infrastruktur och de gemensamma institutionerna krattar i sin tur manegen åt ökad grad av delade verklighetsuppfattningar och standardisering av politiska lösningar. Nationella myndigheter och institutioner involveras och omfattas självklart av denna utveckling. De är en integral del av det institutionella maskineriet, vilket gör det problematiskt att tala om ett europeiskt ”centrum”. Sålunda opererar politisk integration a`la EU. Politisk integration i EU:s fall handlar mer om modus operandi och comme-il-faut än ny lagstiftning.

Sedan var det också saken om ökad harmonisering av juridiken ifråga om definition och straffskala. Detta område är en direkt strävan mot ökad rättslig enhetlighet i unionen och har mycket kraftfull normskapande kvaliteter. En lag påverkar inte alla länder i lika hög grad ska tilläggas, men kan ganska snabbt skapa ökat politiskt samförstånd.

Men det når inte längre. EU:s problem består just i att man inte vet hur man skapar bred politisk integration som inkluderar medborgarna. Margot Wallström lyckades nog aldrig riktigt i sin roll som det inkluderande och kommunicerande ansiktet utåt. Mer om detta framöver.

Ett upprop för ökad integration av polisarbete, information, myndigheter samt lag & rätt är vad Cecilia Malmström beskriver, och i detta finns egentligen inget uppseendeväckande. Det enda som kändes märkligt med texten var Malmströms kämpiga försök till att inte låta begreppet ”slavhandel” handla om kön. Trafficking är ett ord som i alla fall för mig i första hand handlar om kvinnoslavhandelns makroekonomi, eftersom de utsatta i de allra flesta fallen är kvinnor som säljs som sex- eller arbetsslav. Jag tycker det är alldeles utmärkt att Malmström tar upp exempel på andra former organiserad slavhandel, men jag förstår inte hennes poäng.

Antingen är det en uppfattning och markering mot en genusorienterad förståelse av slavhandeln (vilket jag i viss mån betvivlar) eller så är det en markering mot att frågan ska ses som just, en kvinnofråga. Får ett initiativ bättre genomslag om det uppfattas som ett ”generellt” problem än ett ”särintresse”?