Talet om valet - Sahlinvalet!

Valrörelser måste definieras. De måste betyda något och fylla en funktion i en större skala för de involverade. Eller i alla fall för de personer som är i den situationen att de kan ge sig in i leken att definiera sin politiska samtid.

Välfärd, kosacker, Göran Persson, maxtaxa och språktest: Det känns nog ändå som att dessa prefix kan lära oss något om vad som stod på spel. Vad ska definiera valet i år? Många försöker, många har försökt och många kommer att fortsätta. Ju fler utspel, överraskningar och diskussioner som sköljer våra fötter skapar i sinom en tid en summa. Denna summa måste sedan tolkas enligt uttolkarens politiska preferenser och om ett par år, kanske fler, kan vi skriva in nya prefix i den svenska politikens annaler.

Denna text började jag skriva på redan under valrörelsens zenit, och då det var i alla fall min bestämda uppfattning att valet främst handlade om opinionsundersökningarna. Det var detta vi skrev om, det var detta jag talade med partisekreterare om och det var dessa opinionsundersökningar som låg till grund för alla prematura analyser av vissa partiers oundvikliga framtid.

Centern måste välja stol, hette det. Eller i alla fall en annan bredare stol som kunde rymma legitimitet åt såväl gamla som nya centeristas. Mest press låg på partiledaren Maud Olofsson som var den individ som dragit partiet i en EU-positiv, kärnkraftsvänlig och LAS-utmanande riktning.

Socialdemokraterna påverkades tveklöst av undersökningarna. Siffrorna pekade mot rekordlåga nivåer, Mona Sahlins kompetens och förtroende ifrågasattes kraftigt från alla håll, ungefär vid samma tillfälle som folk började vänja sig vid att se Fredrik Reinfeldt i viktiga internationella sammanhang som EU-ordförande och i Financial Times-artiklar där Reinfeldt-Borg pekades ut som några av Europas mest förnuftiga krishanterare.

Moderaterna hade vid detta tillfälle inte bara lyckats likna sossarna i så måtto att det inte upplevdes som det ultimata uttrycket för ren ondska att rösta på dem, de kunde nu hantera en kris som vilka förvaltarsossar som helst.

Miljöpartiets framgångar hänvisades till besuttna slagordsradikaler i storstäderna som diggade alternativet till socialdemokraterna med visionen om samhällets framsteg mot en grönare och skönare värld. Referenserna som stod till bords dignade av caffé latte och broccoli.

Dessutom pratades det om att liberalgurun Johan Norberg hade politiska känslor för Maria Wetterstrand!! Det ryktades minsann om att hon var liberal. Kunde detta vara sant? Kunde Wetterstrand och Ayn Rand ställas i samma rum utan att den ideologiska koherensen rubbades? Tidskriften Neo anordnade ett sprängfyllt seminarium under Almedalsveckan för att reda ut det begreppen, och kärleksaffären fick ett snöpligt slut. Wetterstrands liberala böjelser till trots räckte inte hela vägen för Johan Norberg. Men frågan fick i alla fall ett svar, Wetterstrand var ingen liberal.

Opinionsundersökningar var det ja. Sverigedemokraterna figurerade där också i skuggorna. De fluktuerade likt en opålitlig valutakurs mellan tre och sex procent, och sen landade man på 5,7 procent, större än både vänsterpartiet och kristdemokraterna. Ingen visste riktigt hur att hantera denna politiska influensa som bara verkade växa sig starkare och starkare. En debattartikel i DN påpekade att både det politiska etablissemanget och medierna hade gjort allt fel i detta ärende. Man hade först och främst inte tagit i de problem som Sverigedemokraternas väljare brydde sig om. Och när man hade gjort det hade man gjort fel.

Den största postelektorala snackisen handlade just om detta: Hur har vi misslyckats så kapitalt med det politiska samtalet att ett parti som detta samlar ihop 20 riksdagsmandat? Denna fråga inbegriper alla medborgare, inkluderat politiker och medieföreträdare.

Även om valet 2010 förtjänar att kallas ”sd-valet” med ledning av valreslutatet och de massiva demonstrationer som följde, så är det också frestande att låta det gå till historien som ”liberal-valet” i klassen ”medieendogami”: Folkpartiet tog bort ”liberalerna” från sina valaffischer och ordet liberalism lös med sin frånvaro i jämförelse med för fyra år sedan (folk har vid det här laget kanske lärt sig läxan att inte outa sig ideologiskt för mycket).

Notera också att frågan om vissa partiers och politikers antydda liberalism ansågs mycket viktig att utreda i mediesammanhang. Förutom fallet Wetterstrand som behandlades ovan så läste jag en ledare i SvD under Almedalsveckan där ordet liberal eller liberalism förekom 35 gånger. För mig är saken glasklar. Liberalen är vår tids marxist; bokstavstrogen och avgudadyrkare. Men ingen riktig valvinnare, det förstod också Jan Björklund. Nu ser vi resultatet av den svenska högerns avståndstagande från ideologi och liberalism.

Men det var knappast detta som avgjorde valet. Valet 2010 tillhör Mona Sahlin. Det är inte bara det att socialdemokratin som rörelse har imploderat i desperat navelskådande eller att sossarnas förstafemma (Sahlin, Östros, Bodström och Eliasson/Ahlin(?)) stod sig svag mot Moderaternas dito.

Oberoende talet om medial konspiration eller genusskevheter så var Sahlins förtroende dels som ledare för den svenska socialdemokratin och dels som framtida statsminister kört i botten. Reinfeldt och moderaterna behövde egentligen bara luta sig mot den negationen så skulle en andra mandatperiod vara säkrad. Mona Sahlin blev valets knytpunkt kring vilket Per Schlingmann skickligt hamrade ut budskapet om vem man vill ska leda Sverige.

Mona Sahlin hade erfarenheten, men aldrig riktigt satts på prov, aldrig riktigt synts i internationella sammanhang och hon hade definitivt ingen Borg att backas upp av om det skulle bli fajt (var Thomas Östros höll hus under valrörelsen lämnar jag åt någon annan att reda ut). Genom att en så stor skugga låg över Sahlin, som varken hon eller socialdemokratin lyckades ta sig ur, blev det desto mer ljus över för Reinfeldt/Borg. Sakfrågorna där de rödgröna hade ett uppenbart smashläge rådde inte på den dikotomin. Vad som gör Fredrik Reinfeldt till en trygg och kompetent politiker har fortfarande inte riktigt definierats utan bara vägts mot en skadeskjuten Sahlin.