Allt är slut. Alla har glömt. Vad hände?

Nu är det slutstuderat för min del. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så, men nu när jag inte ens vet hur länge jag har pluggat så kanske det kan räcka. Jag har nu titeln Master i statsvetenskap. Hur det känns? Inte alls faktiskt, men ändå helt okej om jag måste svara. Som titel är Master nog jämförbart med min egen ålder, 29. Äldre, men inte riktigt 30 ännu. Min uppsats gick igenom det akademiska nålsögat i sista stund efter mycket slit. Men det satt mycket långt inne. Jag tog mig nog vatten över huvudet alltför tidigt och hade ingen som helst distans till mitt uppsatsämne och isolerade mig från min handledare. Vad det handlade om? Finanskrisen, kapitalismen, Sarkozy, politisk ekonomi, identitet och nationalism. I den ordningen. Jag vet idag att jag hade en spännande idé, men min beskrivning ovan bevisar nog att jag inte hade ett särskilt gott grepp om vad jag höll på med. Ibland kan det vara bra att grotta in sig i sin vision och hålla alla pragmatiska smitthärdar borta. Men inte om man ska skriva en vetenskapligt stringent Master-uppsats. Vetenskap ja. Inom samhällsvetenskapen är det svårt att veta hur stort allvar ska man tillskriva det ordet. Fantasin och passionen försvinner lätt i dessa virrvar och sedan vattnas de goda idéerna ut till trista fallstudier som inte planterar annat hos läsaren än ett märkligt sug efter att leta stav- och notfel. När Habermas slog fast att sanningen varken var eftersträvansvärd eller existerande formulerade han vetenskapens dygd på det tjusigaste sättet: Den ska vara sanningsanalog (trumvirvel). Självklart är en uppsats på den här nivån endast något av en övning i sanningsanalog kunskapsackumulation snarare än ett passionsprojekt, det är i. Det är därför viktigt att ha en viss distans till sitt ämne, alternativt en stor dos disciplin. Distans och disciplin alltså. I situationer när jag själv har en viss kontroll blir det inte mycket till varken distans eller disciplin.

Min uppsats gick under arbetsnamnet "Krisens ordförandeskap - Sarkos sägningar". Catchy och fyndigt. Idén föddes i höstas under det franska ordförandeskapet när finanskrisen härjade som bäst i medierna. Jag intresserade mig för hur opinionsbildare från höger och vänster försökte ge förklaringar och skapa reson kring det som hände. För lite regleringar, för mycket regleringar, fel regleringar, fel politiker, fel riksbankschefer på fel ställen. Det var att man ville ha en berättelse med en dramaturgisk logik som skapade väggar, tak och golv åt krisen och all förvirring. Det var talet om kapitalismen. Om vi talar och resonerar tillräckligt länge skapar vi också en historia som gör krisen fattbar. Detta sker oavbrutet med händelser som för människan ter sig ofattbara: Folkmord, fascism, och finanskriser är de mest populära ämnena för kultursidor att banka förståelse ur. Detta är inget väl inget konstigt med tanke på de hemskheter som människan har visat sig kapabel till under årens lopp. Hur klarar vi av att acceptera det ofattbara, vare sig den manifesterar sig genom mänskliga handlingar (folkmord, kannibalism, våldtäkter etc) eller börskrascher? Blir tillvaron efter andra världskriget inte ohållbar om man inte skapar en strukturerande modell för att fatta grymheterna och dödandet? Filosoferna tillhandahåller dessa modeller, precis som läkemedelsföretagen levererar piller för huvudvärken.

Moderniteten har präglats starkt av dessa modeller. Sedan Europa förlorade Gud i och med upplysningen, Nietzsche och fan och hans moster tog vi till andra tag för att göra tillvaron fattbar. Att vissa handlingar var syndiga och andra handlingar välsignade räckte inte längre. Detta skapade ju även en del hjärntrubbel för många av oss. "Herrens vägar äro outgrundliga" var kanske inte så dumt ändå för att behålla skruvarna i huvudet på plats. Europas krigande sorgeår mellan mitten på 1800-talet och 1945 förklaras ofta som ett uttryck för förlusten av Gud som balansbärande referens för samhället. Observera också att dessa årtal även sammanfaller med skapandet och konsoliderandet av nationalstaterna. Staten, massamhället, demokratin och det formella avskaffandet av den frälse aristokratin.

Enandet av folket under demokratin var nöten att knäcka. På vissa ställen gick det långt, på andra längre. Hur man skulle ena en stor befolkning under likvärdiga former var filosofernas riktiga dilemma. Vad fick vi? Totalteorierna. När man skulle lösa klasskonflikterna skedde det genom metafysiska, religiösa analogier. Italien hade sin fascism medan Spanien efter 1939 också hade en betydande fascistisk influens som sedan trycktes tillbaka av en "papistisk nationalism". Marxismen, som tillskrev alla samhälleliga konflikter en ekonomisk grund enade genom delning och Tyskland gick på blodsbanden. Inkludering innebär ju även exkludering, vilket också skedde i form av förintelsen. I Sverige hade ett folkhem att form under 30-talet. Att vara arbetsför, eller stå till arbetsmarknadens förfogande som det heter idag, var ledordet för att realisera detta projekt. Sverige använde steriliseringar för att eliminera oönskade nationella element, vilket också fortsatte ända in på 70-talet. Det var "sinnessvaga" kvinnor som var offren i denna reningsprocess, för vem skull vilja gifta sig och reproducera sig med en galen kvinna? Och vilken kvinna skulle kunna arbeta, än mindre uppfostra barn i folkhemmet? Som del av samma process skapades också tanken på det "narkotikafria samhället".

Efterkrigstidens politiska filosofi handlade i mångt och mycket om hur vi lever vidare och på vilka villkor vi kan fortsätta efter förintelsen. Bauman vittnar om modernitetens organisatoriska och effektiviserande karaktär som själva förutsättningen för förintelsen. Med hjälp av dåtidens filosofiska punkare Foucault, Derrida, och de andra verkar det som att dilemma var hur vi skulle kunna leva vidare med Auschwitz-neurosen på våra axlar. Historierna fortsätter.

Mellan september 2008 och januari 2009 gjorde jag omvärldsanalys på Sveriges ambassad i Madrid, Spanien. Det var viktigt att följa nyhetsflödet på ekonomisidorna eftersom Spanien i hög grad led av krisens härjningar. Hayek, Friedman, Keynes, Marx, Nozick och otaliga ismer slängdes fram och tillbaka på debattsidorna i hela Västeuropa, och bland politikerna hade Nicolas Sarkozy - som vanligt - mest att säga. Sarko lös som en stjärna under sina sex månader vid Europeiska rådets roder och flög fram och tillbaka mellan toppmöten, krishärdar och krigszoner som en iller. Min studie handlade just om den historia som Sarkozy och den franska regeringen levererade som EU-ordförande. Materialet bestod av ett tal som Sarko gav till det franska folket 30 september 2008 som behandlade just krisen. Vad hade skett? Varför hade det skett? Vad ska nu ske? Dessa var talets ledord. Från min utgångspunkt levererade Sarko precis det jag trånade efter. Säga vad man vill om den lilla herren, men han har en levererade med råge. Här finns talet på engelska.

"Vi Ekdahlar älskar våra undanflykter... Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig. Världen och verkligheten måste vara fattbar".
Det menar den jovialiske Jarl Kulle som Gustaf Adolk Ekdahl i Fanny och Alexanders slutscen. Det är människan som skapar fattbarheten genom den historia vi väljer att berätta och vilken laddning som vi tillskriver elementen som utgör historien, och därmed i förlängningen också sanningsskapandet. I Sarkos fall är elementen marknad, kapitalism, stat, reglering, EU, och Frankrike som ska fyllas med laddning och placeras i ett dramaturgiskt landskap. Det var fantastiskt att under nästan ett år hänga i den lilla världen som var Sarkos. Precis som det är mysigt att vistas i Ekdahlarnas lilla värld ibland. Är det tur eller synd att inte Jarl Kulle är president i EU? Om demokratin tillåter det kan det mycket väl ske 2014. Du som kollade in länken har antagligen förstått att det är en mycket påtaglig risk. Talet, diskursen, politiken, eller vad man än vill kalla det har betydelse. Historieberättandet har redan skapat Stockholmsprogrammet och FRA ur begreppen "säkerhet" och "trygghet". Den enda jobbiga sanningen som består är att inom politiken är allt möjligt. Och att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter.

La resaca pos electoral

Qué día ayer! Me fuí a la calle, llevando camisa planchada, americana, sombrero y zapatos negros para dar honor al día electoral europea. Durante llevo semanas echando la bronca en internet y en bares: Ya vale de votar d antemano. Ciudadanos posmodernos que han hecho planazos en el día electoral han ido a votar hace varias semanas. No mola. Se vota juntos, y ya está. Bueno, por lo menos, alguién fue a votar, porque echando un vistazo al resultado, no hace falta ser politólogo para analizarlo. Los verdes se quedaron con 10.9%! El doble! Otro éxito es que los pirátas tendrémos una voz en el PE, 7.1%! Iniciativa Feminista, que un día antes de las elecciones recibieron una aportación de 1.000 000 de coronas suecas (aprox. 110 000 €), terminaron con 2.2% pero sin escaño. De todas formas, las elecciones suecas salieron según mi pronóstico. En Europa, los conservadores siguen siendo los más fuertes, pero los verdes y los independientes han crecido también. En resúmen, los partidos tradicionales se han visto castigado y la xenofobia ha ganado terreno en muchos países. Por suerte, en Suecia, los nacionalistas/xenófobos no consiguieron un escaño. El mapa electoral también demuestra la diversidad política que hay en Europa. Las campañas seguirán siendo nacionales durante muchos años. Ojalá nos liberemos del populismo y la xenofobia en el futuro. Ha sido una campaña refrescante a pesar de los pesares.

Ya está, no hay más que decir. El resultado verdadero de estas elecciones verémos cuando la nueva configuración empiece a currar. Vigilancia, inmigración, una nueva Comisión y el tratado de Lisboa. Qué será de la UE?

Moratti och Laporta förhandlar ikväll i Barcelona

Möte ikväll mellan Joan Laporta och Massimo Moratti. Initiativet kommer från Moratti, som efterfrågar Etóo till Inter. Mourinho har tydligen givit ok till Zlatans eventuella övergång till Barcelona, så länge som Etóo är inkluderad i affären. En annan som kan bli del av samma operation är Inters Maxwell. Vi får se hur mycket pengar det blir. Spännande förhandlingar lär det bli och nu börjar spekulationerna flöda. Barça med Ibra låter fantastiskt. Men hur känns Barça utan Etóo? Stoppa det i pipan och rök!

Priskrig om Kaká!

Under loppet av några timmar har budet på Kaká från Real Madrid bekräftats, affären annonserats och nu också stoppats tillfälligt sedan Chelsea och nyblivne tränaren Ancelotti givit sig in i leken. Kaká har upprepade gånger uttryckt sin önskan att stanna i Milan, men även starka band till tränaren Carlo Ancelotti. Chelsea gav sig tydligen in i affären igår kväll, tisdag, och ännu har ingenting bekräftats. Europas två slösaktigaste affärsmän slåss om Kaká. Silly season är på gång.

UPPDATERING:

Nyheter24 skriver om dagsformen på priskriget. 900 miljoner-budet ställer jag mig tveksam till. Den speciella relationen mellan Kaká och Ancelotti tror jag har drivit på spekulationerna, men jag tror Madrid går vinnande ur kampen i början av nästa vecka. Annars stannar han kvar i Milan. Ryktena om Pirlos övergång till Chelsea är nog ytterligare ett tecken på det. Ska man göra pengar av Pirlo och Kaká någon gång så är det nu. Min tanke är hur det ligger till med återväxten på Milans ålderstigna mittfält.

UPPDATERING 2:

Transfersumman är satt, 65 miljoner blev det alltså. Men Kakás pappa, tillika agent, har krav utöver det vanliga: Övergångslön på 11.5, samma för agenten, samt att signa Kakás lilebror Digao för 1.5. Totalt landar det på 89.5 miljoner  euro. Real Madrid har fått dåndimpen och Kaká är tyst. Det blir en förhandlingarnas arga leken för Kaká tar det lugnt, han kan och vill gärna stanna i Milan. Hur gärna vill dem ha honom?

Mujeres, verdes y piratas - Los ganadores de las elecciones europeas

Parece que las elecciones al Parlamento Europeo van a ser muy interesantes. El próximo domingo votamos todos miembros del country-club europeo y cada cuatro años intentamos buscar una razón para participar. Este año, los comentaristas y los ciudadanos estámos más aburridos que nunca. Ya tenemos bastante con la crísis, las hipotécas y la inseguridad laboral. Bueno, parece que los votantes vamos a castigar los partidos tradicionales esta vez. El parlamento europeo siempre fue el sitio ideal para aparcar a militantes que no estén al tanto con el clima político del partido. Sin embargo, sirven para el PE porque los votantes les reconocen y confían en ellos. En Suecia, el descontento con la Unión Europeo se basa en el discurso sobre políticos europeos corruptos que duermen en los bolsillos de las grandes empresas, cobrando un pastón. Por eso, siempre viene bien que se presenten personas con edad, credibilidad y de confianza para ir a Bruselas.

No estoy del todo seguro de como funciona esto en España, pero este Señor no está muy de acuerdo con el tiempo moderno. En su partido, no sé si está solo, pero temo que there's plenty of more where that came from....

Según los sondeos, muchos suecos ya han votado, y el partido pirata sueco recibirá aprox. 5 % de los votos, cosa que les daría un billete a Bruselas. Otro partido relativamente nuevo, Inciativa Feminista, también - F! parece tener buenas oportunidades para ganarse un sitio en Bruselas. La líder, Gudrun Schyman, ex-líder del Partido de Izquierda sueco, una de los políticos más hábiles del país, está logrando convencer a los votantes de la necesidad de una fuerza feminista real en el reino masculino que es la Unión Europea. Los verdes están ganando mucho terreno. Hemos tardado un poco, pero los sueco finalmente hemos comprendido cuál es uno de los problemas más graves de la UE: la PAC. Para combatir el cambio climático hace falta gente con substancia política, y los verdes suecos lo pueden ofrecer. Poca gente en este país sabe lo que es la UE, y menos lo que hace (pero estámos seguros de que si de verdad hace algo, será burocracia innecesario y caro), y los candidatos con sus lemas: "Por un Europa seguro y próspero", no dan alegría a nadie.

La piratería, el clima y el patriarcado pueden ser los tres asuntos claves para entender a nuestros tiempos. Gente más graciosa que yo ha dicho hace mucho tiempo que los europeos necesitamos un propósito. La posibilidad de compartir archivos libremente es un asunto clave para captar a nuevas generaciones de mentes políticas. El futuro de la libertad de Internet está en juego, y también el papel del futuro Estado. Los partidos tradicionales no saben todavía lo que es esto, y por eso ha surgido el PP, Piratpartiet. Los partidos tradicionales no han comprendido del todo lo que es el patriarcado, por eso existe FI. Los partidos tradicionales están llegando a entender el asunto climático (aunque hay resistencia todavía, recibida adecuadamente con un bostezazo mediático), gracias a los partido verdes europeos que surgieron en los noventa.

Mi pronóstico es que estos tres partidos avanzarán en estas elecciones. Sobre todo los vedes y los piratas. Los piratas pueden llegar a ser el embrión de una nueva fracción política entre los liberales tradicionales y la izquierda tradicional de hormigón. El que viva lo verá.

Bitarna faller på plats

Nu är det officiellt. Det tog hela morgonen, men idag före lunch blev det klart. Florentino är president i Vita Huset. Ny tränare är Manuel Pellegrini från Villareal. Det stod mellan Pellegrini och Wenger, men fransmannens lojalitet och kärlek till Arsenal var tyngre än all marmor i Madrid. Jag tror att Pellegrini blir perfekt för Madrid. Han är känd för sin stenhårda stil, och kompromissar inte med spelarmaterialet. Glöm inte allt han gjort med Villareal. Han har konsoliderat laget i la Liga-toppen och satt storlagsmördarstämpel över hela klubbemblemet. Allt detta utan en enda A-listspelare, förutom mittfältsgeneralen Marcos Senna förstås. Detta är precis vad Madrids utsvultna storstjärnor behöver, lite tough love. Och med lite seriösa spelarköp som topping förstås. Nu har man gett sig in i jakten på Ibra efter dennes uppvisning i sista Serie A-matchen mot Atalanta. Detta har alla förutsättningar för att bli en fantastisk silly season. En öppen brazilian bare knuckle fight under hela sommaren mellan Barça och Real om Zlatan Ibrahimoviç medelst miljoner dollar och bytesspelare. I Barças fall gäller det Etóo. Inne eller ute? Madrid verkar villiga att lägga 40 miljoner och Wesley Sneijder för att locka Zlatan till Florentinos nya bygge.

Inter kan luta sig tillbaka och njuta av alternativen, och om Moratti är smart använder han pengarna till att bygga ett riktigt lag. Alla som såg Inter spela mot Atalanta förstod hur mycket man behöver mittfältare.
Släng handskarna pojkar! Ancelotti är klar för Chelsea och Cristiano Ronaldo är butter som en tolvåring och pengarna flödar:

Ge oss lite jos i sommar och spar inte på krutet!

Återkommer.....