Pakt i Baskien!!

Herre min skapare tänkte jag när jag såg valresultatet 1 mars. Hur ska de nu göra? En koalition mellan PSE och PP innebär att spanjorerna flyttar in i Baskiens regering. Nu verkar det också ha utarbetats en roadmap to pakt mellan ärkefienderna PP och PSE.

Man har tagit substantiella steg mot en överenskommelse på många olika punkter, bl.a. Frihet och Antiterrorpolicy, ekonomisk krishantering, utbildning, språk, bostadspolitik etc. men man specificerar ännu inte på vilka områden man har kommit längst.
Sossarnas kandidat till regeringschef, lehendakari , Patxi Lopez meddelar också att PNV har slängt upp alla sina kort framför PP, allt för att inte ställas utanför regeringsbildningen. Det är oklart om dessa kontakter mellan PNV och PP har skett mellan regionala partiföreträdare eller mellan respektive partiledare Urkullu och Rajoy. Lopez lägger tyngd förändring, och för att nå riktig förändring krävs regeringsstabilitet. Samarbetet med PP är att föredra, men inte mer. Det råder en tid av oheliga allianser.

Lehendakari Ibarretxe menar att PP och PSOE springer runt och skyltar med valresultatet som "en trofé för erövringen av norden", och låter meddela att varken PSOE eller Zapatero har kontaktat honom, bara PP. Zapatero har tidigare uttryckt önskan om att inte marginalisera PNV. Minoritetsregeringen PSOE är som bekant beroende av civila relationer med PNV, och en radikalisering av PNV kan skada stabiliteten i Baskien till Patxi Lopez förtret. De oheliga allianserna kan kanske skapa en stabil terrorbalans (i brist på bättre ord) för den framtida regeringen.

Blessed is the Peacemaker, for he can be called the child of God

Det är inte ofta det hettar till på forskarseminarier bland statsvetare. Det är ju också lite det som är vår grej, att föra resonemang på teoretiska grundvalar för att sedan dra logiska -gäsp- slutledningar, inte att slänga sig med något så alldagligt, godtyckligt och oseriöst som åsikter. Jag ska säga att det är en skön tillvaro, usch och fy för debattartiklar med svepande och substanslösa resonemang fram och tillbaka. Under torsdagen och fredagens konferens i Göteborg för nätverket EU-forskare kunde dock en tydlig konfliktlinje skönjas. Konferensen handlade om EG-domstolen och dess roll i europeisk integration. Fantastiskt torrt och fantastiskt härligt!! Åtskilliga forskare presenterade artiklar och "papper" i olika workshops där författarna fick feedback och vi diskuterade ämnet utförligare. Varken min kollega Oscar eller jag i synnerhet var ju inledningsvis särskilt initierade på det här ämnet, så vi intog den bekväma "sammanbiten blick och hakstrykarposen" under sex timmar. Nu hade organisatörerna bjudit in jurister också..... Bland annat en pensionerad svensk ambassadör från EG-domstolen, som åtminstone lärde mig ett och annat. Under ett seminarium där Laval-fallet lades under lupp slet statsvetaren och juristen begreppet "legitimitet" i stycken utan att egentligen förstå varandra alls och under en nanosekund frestades jag att ta del i debatten och köra en Birgit Friggebo (mitt förnuft satte sig dock snabbt på plats, tack Gud). Hur som helst hade de behövt mig, the Peacemaker, för att förklara för Uppsalaprofessorn och Ambassadören vad de inte förstår. Professorn menade att det finns ett behov av att studera de konsekvenser som t.ex. Laval-fallet får i nationella sammanhang. EU-rätt står som bekant över nationell lagstiftning, den beskyddar de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Juristen förstod inte resonemanget. Vi har gått med i EU och därmed accepterat den rättsliga ordning som medlemskapet innebär. Vi röstade JA, ergo, legitimitet.

Detta är förvisso sant, men det är en problematiserande hållning som står mot en juridisk instrumentell hållning. De var kort och gott Tyskland och Frankrike. Vi befann oss i Strasbourg i Alsace/Elsass för att tillsammans arbeta vidare mot en framtid av ömsesidig respekt och samarbete. Det finns så mycket vi kan lära av varandra om vi bara förstår att i grund och botten är likadana.

Även om jurister i grund och botten är ytliga encyklopediska lexikon-tragglare utan substans. We shall overcome...

Females in Front

Om EU:s demokratiska underskott sägs mycket: Institutionell tröghet, byråkrati, teknokrati, identitetsproblem bland medborgarna o.s.v. En grej som är värd att nämna - eftersom det alltid glömt bort - är representationen i kommissionen. Jag har aldrig varit i Bryssel, men alla säger att det är grått och trist. Om man tänker sig en grå och trist byråkratstad och sedan tillägger en aura av mörkblå säckiga kostymer så förstår jag vad de talar om. Argumenten för att skriva på Females In Front- uppropet -är överflödiga.
Det är dags att byta ut mediokra män mot kompetenta kvinnor.

Sarko, Topolánek och den europeiska schizofrenin

Expressens ledare i måndags var mycket bra. Sarkozy är farlig för de europeiska institutionerna. Man tillåts ibland ta till aggressiva medel för att stödja nationella intressen i exceptionella fall, och Frankrike tar därom ut svängarna så mycket man bara orkar. 60 miljarder till franska bilar förstår jag inte hur Neelie Kroes - Kommissionens järnlady för konkurrensfrågor - kan låtsas vara EU-kosher.

Toppmötet i Bryssel där Sarkozy och Topolánek skulle ta i hand, le, och sluta tjafsa känns ungefär lika trovärdigt som bilden.


Nåväl, vad gäller Expressens resonemang om fransk protektionism, och hur den manifesteras i egenskap av stor, stark EU-stat till skillnad från exempelvis baltstaterna så framgår det exakt hur godtyckligt och cyniskt det europeiska maskineriet faktiskt fungerar. Men detta slutar inte här tyvärr. Ekonomisk protektionism må vara en fransk uppfinning men de har dock inte ensamrätt på det. När länderna sluter sig som en snigel in i skalet vid givna tillfällen ska vi komma ihåg varför. Tillfället gör tjuven heter det ju. Vi såg exakt samma tendenser vid klimatförhandlingarna, vi vet vilka det var som sparkade bakut, vi vet varför och vi vet att de som inte sparkade bakut befann sig i en situation där de inte behövde sparka bakut. Frankrike behövde inte oroa sig för outsourcing av tung industri som Tyskland, Polen och Italien.

Här frigörs också - som jag så många gånger återkommer till - den europeiska schizofrenin. Om vi ska undvika att olika ledare kommer med billian dollar bailouts till förlustaffärer och öka känslan av gemenskap och demokrati, så måste vi ta det där äckliga integrationssteget som ingen vill ta (för då kommer alla junilistor och sverigedemokrater och rättvisehejochhåare krypande ur träverket). Finanspolitiken är näste man man till rakning, vare sig vi är sugna eller ej. Det kommer att framgå av hur krisen skakar om kontinenten och finansmarknaden, och om EU halkar efter i världsekonomin så spår jag en snabbare integration av finanspolitiken. Men för tillfället softar vi och kör på schizofrenispåret. Det vill säga så länge vi orkar.

Changing of the Guards

PNV - Partido Nacionalista Vasco- och det regerande trepartiregeringen bestående av borgerliga PNV, socialdemokratiska EA och vänsterkoalitionen EA är idag inte garanterade att regera i Baskien. Detta är unikt i Baskiens demokratiska historia. PNV har alltid regerat tillsammans med sitt stödparti Eusko Alkartasuna - den socialdemokratiska enklav som bröt sig ur borgerliga PNV - och man fick i vanlig ordning flest röster. Grunden för en tydlig blockpolitik kan ses i valresultatet. Det nationalistiska blocket har ingen majoritet i parlamentet för att bilda ytterligare en regering under "Lehendakari" Ibarretxe. De baskiska sossarna har nu växt så kraftigt att man inte längre behöver stöda en PNV-regering. Nu har nämligen "konstitutionalistblocket" bestående av PSE (Partido Socialista de Euskadi), PP och UPyD (Unión, Progreso y Democracia) tillsammans nått 38 mandat och kan därmed bilda en regering med Patxi Lopez (PSE) som Lehendakari. PNV säger att de inte ser anledningen till att byta regering och Lehendakari och man förstår heller inte hur man kan peka ut PSE som valets vinnare när PNV fick 6 fler mandat än PSE. Hur man rent parlamentaristiskt ska bilda regering är väl en annan femma. Patxi Lopez uttalade sig igår där han påminde PNV att de varken är Euskadis regim eller religion. Om PNV sätter sig i opposition kommer himlen inte falla ner, de är ett parti bland andra.

Väl talat, men faktum kvarstår, att gå från PNV-EA-EB till PSE-PP-UPyD känns mycket uppseendeväckande. Konstitutionalistiska centralister i regering i Baskien? Denna utveckling kan jag bara förstå på följande sätt:

63.000 röster övergav trepartiregeringen. PNV har fastnat i ett politiskt ingenmansland som gör det svårt att definiera deras syfte. Ibarretxe-planen, som skulle ge baskerna möjlighet att genom folkomröstning välja sin medborgerliga framtid och tillhörighet var ett symboliskt skott långt utanför mål. Det fungerade väl i PR-syfte, man hade något att debattera, legitimera och mobilisera kring. Vad som finns kvar är dock oklart. Vad är PNV:s nästa mål nu när ett konstitutionellt steg mot självständighet är omöjligt? Ska man fortsätta som att garantera tryggheten mot Madrid och ställa fördelaktiga krav på minoritetsregeringar för att ge dem sitt stöd? Något bör sägas om det konstitutionella alternativet, som inte direkt är en Allians för Sverige. UPD styrs av före detta sossen och den omåttligt populära Rosa Diez som utmanövrerats från PSOE sedan hon förlorade striden om partiledarposten. Relationen mellan PP och PSOE behöver vi inte redogöra för, men kan de kanske samsas på regional nivå mot PNV-maskineriet? Mitt svar är nej. PP är mer spanskt och centralistiskt än PSE är. PSE hari själva verket gått mot en mer autonom regional organisationsform i likhet med PSC (Kataloniens sossar).

Spaniens socialister mobiliserade och agerade aktivt i Baskien under Franco. Den baskiska enklaven har alltid varit stark och framträdande i landets arbetarrörelser. Sedan kom la transición och andalusierna med Felipe González och Alfonso Guerra i spetsen.

NU är Baskiens såssar på G. Rosa Diez och UPD säger att hon inte tänker skriva på en blank check för att ingå i samarbetet. PP kommer hålla PSE hårt i tömmarna. PSE kommer dock vilja trampa in på nationalisternas gräsmatta utan att förlora alltför många väljare till PP. Denna balansgång är ett helvete för såväl väljare som partier. Jag är glad att jag bara har rösträtt i Donostias kommun och inte i regionen.