Européer är också människor...

Frankrike visar sig nu från sin europeiskt franska sida. Sedan 2009 när Sakozy klev ner från EU-tronen har gamla hederliga takter kommit från Sarko-administrationen. I början gick han fram som en storm i det franska samhället och lyfte på gammelfranska dammluckor inom offentlig administration. Utan politiskt alternativ i vare sig vänstern eller högern har han stort manöverutrymme. Han blev sedan även en ovanligt europeisk fransk president, då hans takt och ton var snarare proaktiv och integrerande än chiracqueskt avståndstagande mot europeisk integration. Tiden med Chirac vid det franska rodret var trögrodd för det europeiska samarbetet. Nu ska jag dock inte gå för långt, Sarkozy ville ha integration, men självklart på franska villkor. Den franska europadrömmen att fransifiera Europa - la mission civilisatrice - som föddes under Mitterand är fortfarande gällande. Nu verkar det dock som att gaullisten Sarkozy är tillbaka, denna gång med policyplan för att skydda franska arbetstillfällen. Franska biltillverkare uppmanas att flytta produktionen från Tjeckien till Frankrike. Han lobbar och jobbar på Merkel för ett ekonomiskt råd mellan euroländerna som inte många andra gillar än han själv. Behöver jag säga att Sarko själv vill presidera detta råd? Sedan vill han skapa en gemensam fond som köper upp företag som riskerar att hamna i utomeuropeiska händer. Den europeiska schizofrenin finns i allt som berör EU:s institutionella uppbyggnad. Inre marknad ska garantera frihandel, sedan kommer livbojspaketen från staten till allehanda industrier och medlemsstaterna använder sig av alla möjliga kryphål som lagstiftningen erbjuder. Dessa kryphålsundantag, som bygger på principen om extrema nationella angelägenheter är kanske det som juridiskt karaktäriserar denna schizofreni bäst.

Georg Soros skriver i Financial Times – som vanligt - att ett stort problem med att tackla krisen är att EU har en centralbank utan finanspolitik. Den sistnämnda är lämnad till nationella instanser. Här har vi diskursiva embryon till europeisk integration. När Eurosamarbetet skapas för att bättre hantera den gemensamma marknaden, genereras oundvikligen andra områden som där problem uppstår. Finanskrisen är ett sådant problem, där gemensamma lösningar finns, men vem är mest gemensam? Frankrike? Storbritannien? Tyskland? Sverige? Det fruktade resultatet blir att alla blir överens men med olika slagkraft vilket resulterar i svag ekonomisk balans. Betyder detta att vi sakta men oundvikligen går mot gemensam finanspolitik? Nej nej, alla är inte med i euron såklart. Men ett perspektiv på två-fem år är aldrig intressant. Intressant är snarare av vilken anledning finanspolitiken integreras. Sarko, och Frankrike i allmänhet, vill sedan länge ha ekonomisk regering. Tyskland är av gammal hävd ganska skeptiska. Men för att dansa europeisk integrations-cha-cha-cha går stegen oftast så här:
Ställ båda fötterna i en ruta (i detta fall eurosamarbetet), det rycker i Frankrike, Tyskland håller igen. Kroppen börjar vackla, ett steg framåt, hasa ett steg lååångt bakåt och ta ett jättekliv framåt (en människokropp orkar inte stå bredbent på snedden särskilt länge) och hamna på samma ställe. Kanske är inte frågan när vi kommer dit, utan hur? Frågorna blir då: Hur svår blir krisen inom den närmaste framtiden? Och hur slutar valet i Tyskland? Vad händer om Steinmeier vinner?

Espain är speciellt

Nu har Rajoy fått nog. Domaren Baltasar Gazón har börjat undersöka smutsigheter bland företagare och PP-politiker. Som om Rajoy inte hade tillräckligt med tandvärk med Aguirre och spionageskandalenNu är det dock samling vid PP-pumpen sedan det uppdagats att Garzón och Justitieministern Fernández Bermejo var ute och jagade tillsammans förra helgen. Jag är den förste att tro det värsta om relationerna mellan spanska politiker och näringslivet samt det politiserade rättssystemet. Dessa lever sedan länge i en välintegrerad tillvaro. Det ska sägas att detta förekommer i hela landet, men i högre utsträckning i syd och sydost. Det är icke desto mindre en vulgaritet av rang när domare och folkvalda ministrar i detta sammanhang hänger på detta sätt. Egentligen är det ren naturlighet med tanke på Spaniens genompolitiserade tjänstemannakår. Alla vet att Garzón är sosse. Han gjorde till och med ett försök inom politiken för ett antal år sedan, men det gick så där. Alla vet dock vilken agenda som driver honom, men för sjutton gubbar Baltasar! Om inte regeringen klarar av demokratiskt bordsskick så borde väl ändå en elegant domare klara av det.

Det handlar om en mutskandal där åtminstone tre PP-politiker på regional och kommunal nivå är inblandade.

Är det fortfarande ekonomisk kris i Spanien? PP borde egentligen stå framme vid nät, bredbent, tungan utanför, ögonen på bollen och redo att smasha bort ZP som en nedskjuten ballong. Men partiet har för många ben att stå på och det vinglar till ordentligt när man ska bekänna politisk färg genom att erbjuda politiska alternativ. Regeringen står svag inför finanskrisen, men PP har förlorat mycket ideologisk och strategisk grund i sina interna tjafs. PSOE hade även dem problem med övergången från kolossen Felipe González till ZP:s moderna vänstervision. Vissa strök med på vägen. PP måste göra detsamma.

Spionage inom Partido Popular

Nu har det kokat till ordentligt bland marmor och palats i Madrid. Fiendeskapet mellan borgmästaren Alberto Ruíz-Gallardón och regionpresidenten Esperanza Aguirre har tagit en ny dimension: Aguirres högra hand och generalsekreterare i PP Madrid, Francisco Granados, har anklagats för att ha spionerat på Ignacio Gonzales, Manuel Cobo och Alfredo Prada från borgmästarens stab med hjälp av ex-poliser. Som om inte de inre stridigheterna var starka redan innan, när partiets baroner varje vecka visar sina biceps för att stärka sina positioner. Nu har Aguirre välkomnat en utredning av saken från Madrids domstol och det verkar som om hon vinner lite andnöd för att omgruppera sig. Uppgifterna om spionaget kommer från El País, landets största och mest PSOE-vänliga tidning.

Vad som än hittas i denna utredning känns oväsentligt. Aguirre sitter säkert och om något huvud rullar blir det med stor sannolikhet Granados eller några medhjälpares. Den fråga jag finner mer intressant är huruvida PP är tillräckligt stort för så många politiska storstjärnor som vägrar spela bollen till varandra. Färgstarka och principfasta Maria San Gil från PP i Baskien lämnade nyss politiken för arbete hos Aznar i tankesmedjan FAES .

Med Rajoy i toppen-ständigt ifrågasatt- och Gallardón och Aguirre i Madrid, som med tungorna utanför munnen står och väntar på att kasta sig över ordförandeskapet den dag Rajoys förtroende försakas på Spaniens landsbygd så börjar man undra.

Rajoy kan mycket väl vinna Spaniens befolkning, men kan han vinna sitt eget parti som är lämnat utan en partiledare för krigstid? Det är oundvikligt att Aguirre och Gallardón får sin dag, men det är kanske också oundvikligt att deras respektive dragningskraft tar ut varandra om de inte först får sina klara roller. Kan det börja lukta Europa om PP:s bråkstakar?