The special ones

Rajoy, på plats i Bilbao, sparkade i söndags igång Partido Populars kampanj inför regionalvalet 1 mars. Samma dag röstar man även i Spaniens nordvästra hörn, Galicien, tillika Rajoys hemort. Det är två märkliga ställen Galicien och Baskien. Min åsikt är att Spaniens vackraste landskap och bästa kök finns i dessa regioner. I Galicien käkas det skaldjur till tusen och man gör det vita vinet Albarinho, sorgligt ignorerat av Systemet. De talar också en vacker sjungande dialekt påminner om italienskan. Som eftertänksam svensk i Spanien – landet där argumentationen på växlarna ja och nej – sägs det ofta om mig att jag är lite ”gallego”, vilket innebär att man är hemlighetsfull, aldrig säger hela sanningen och är allmänt tillknäppt. En gallego besvarar en fråga med en fråga, ungefär. Vädret är en annan grej. Under våren när man kollar vädret och hela iberiska halvön börjar visa stora solar och 20-30 grader så fnittrar man alltid till när man tittar på Galiciens karta som är täckt av moln och regn. Om du inte känner till detta land mer än till namnet kan jag lova att du vet om flertalet internationella toppgallegos. De är ett emigrantfolk, ”dem är överallt förutom i Galicien”. Både Fidel och el Che är enligt uppgift gallegos. Och säkerligen många många andra. Och Pinochet? Hans andra efternamn Ugarte är baskiskt....

Efter denna packat och klart-inledning är det hög tid att snacka politik. Baskien bjuder alltså upp till regionalval och även om jag faktiskt fortfarande har rösträtt i San Sebastians kommunval (vilket gör mig mycket stolt, men jag har ännu inte utnyttjat denna rättighet) så måste jag säga att Baskien är det sista valet jag vill rösta i. Koalitionsregeringen består av tre partier-el tripartito. PNV (Partido Nacionalista Vasco) är störst och har sedan transitionen dominerat varje val tillsammans med Eusko Alkartasuna (EA), som bröts sig ur det konservativa, kristdemokratiska PNV för att bilda ett socialdemokratiskt progressivt parti men med samma nationalistiska bas. Det sista partiet är Izquierda Unidas (Förenade vänstern) basiska sektion, som driver en probaskisk agenda. Som du kan se baseras de politiska skiljelinjerna på helt andra saker än vad vi annars är vana vid. Det vanligaste brukar annars gälla skattenivåer, statlig inblandning i samhälleliga institutioner, civila rättigheter (en viktig spansk skiljelinje) etc. I Baskien gäller en annan skiljelinje, nämligen Baskiens relation till Staten Spanien. Därför kan kommunister, socialdemokrater och kristdemokrater regera tillsammans. PNV dominerar denna allians, och Juan José Ibarretxe har under sin som lehendakari hunnit med en del sattyg. Folk verkar dock trötta på PNV och den utbredda klientelismen. Baskiens affärs- och föreningsliv är mycket tätt kopplat till lokalpolitiken och gentjänster och upphandlingskontrakt delas ut godtyckligt på partipolitisk basis. Inte mer än någon annanstans alltså, sådan är lokal- och kommunpolitiken. När Ibarretxe på allvar tänkte dra igenom en folkomröstning om Baskiens självständighet var många rädda för att just denna klientelism skulle ta över totalt och därmed sätta nationalister i första rummet och resten skulle bli andra sorteringens medborgare. Vaket i mars handlar om PNV. Hur stort inflytande ska den traditionella baskiska nationalismen ha? Men vi ska inte glömma den kraft som baskisk nationalism har på hela den lokalpolitiska arenan. Om PSE (Partido Socialista de Euskadi) med Patxi Lopez som kandidat till lehendakari ska få regeringstillträde måste man uppfattas som ett syskonparti snarare än som del av det nationella PSOE. I Katalonien har PSC (Partido Socialista Catalán) en mer eller mindre lika nationalistisk prägel som andra katalanska partier, och man sitter dessutom i regering.
PSE har en chans. Vi får se vad det lider. Klart är att PP kommer att spela PSE i armarna på nationalisterna i PNV. PSE har en förvirrande sits, då man måste hålla sig på replängs avstånd från såväl PP som PNV trots att de senare med stor sannolikhet kan bli sossarnas regeringspartners.

Tycker du detta känns jobbigt? Vänta bara tills vi pratar om vad abertzalevänstern tycker om förrädarna i PNV.

Kampanjen tar sats

Min sista helg i Spanien tillbringar jag i San Sebastian med min flickvän i total medieskugga. Söndagen den 15 januari tar jag planet från Bilbao till Stockholm via Madrid. Det tar ett jävla tag innan vi kommer på planet. När jag väl kliver på förstår jag varför. Vem sitter på första raden om inte Mariano Rajoy? Oppositionsledaren ser lätt obekväm ut där han möter medpassagerarnas blickar, som jag antar uttrycker beska snarare än pepp. Jag sätter mig ner på min plats och tänker vad f-n gör Rajoy i Bilbao idag? Jag öppnar El País för att läsa om Solbes och prasslar förbi de första sidorna då det slår mig. Baskien och Galicien går till val den 1 mars och kampanjen är igång.
Följ valet på spanienbloggen.

Summa summarum

Julgrisandet är nu förbi, och detta år var det meningen att Spanien skulle åka på en littorinsk skitjul. Så långt gick det självklart inte och trots att arbetslösheten fortsätter stiga så investeras det fortfarande en hel del i julens frosseri. Detaljhandeln har inte registrerat samma försäljning som tidigare år, vilket vi alla kunde betrakta på Madrids gator, där rean visst kom tidigt i år. På planet hem från Madrid i söndags läser jag en lång intervju i El País med finansminister Pedro Solbes. En kärv och proffsig teknokrat som under en lång hård sommar undvek ordet kris, recession och andra fula ord, till slut erkände läget och deklarerade att Spanien nu väntade svåra år framöver. Zapatero lanserade sedan - relativt sent - statlig stimuli för att få ekonomin att gå igång. Minerna förblev dock sura på många håll, regeringen hade mörkat situationen menade man. Solbes hade länge hållit käften ifråga om krisen och ZP fortsatte att bedyra den spanska ekonomins soliditet. Det funkade under sommarsemestern och spanjorerna fortsatte handla och konsumera som man gjort sedan 70-talet. Sen tog det inte lång tid. Skitår, recession, arbetslöshet och lång mörk tunnel förutspås fram till slutet av 2010. Det tisslas och tasslas om att Solbes höll sig i skymundan och kände sig bakbunden av ZP:s reformer och att de inte var helt överrens om den ekonomiska politiken. Oppositionspartiet PP har inte lyckats slå mynt av detta, kanske därför att man själva var relativt oförberedda. Solbes är övertygad om att andelen arbetslösa kommer att ligga mellan 3.5 och 4 miljoner, utan att gå över 4 miljoner.


2008 var året som gick vansinnigt fort. Kasten var tvära och händelserna många. Ryssland vässar gaddarna mot väst i först Georgien och sen Ukraina, EU fixar klimatpaketet – om detta kan och bör vi tjafsa –, Lehman Brothers går omkull och statliga livbojar skickas ut till höger och vänster från höger och vänster, Sarkozy blir EU:s power prez och injicerar energi och ambition, till de flestas förtret. Vad har jag glömt? Obama. Mer? Gaza. Ungeför fem representanter för EU och stora medlemsstater har besökt Israel under den senaste tiden. Säga vad man vill om Sarko, men under hans vakt hade detta antal begränsats till honom och Solana. Nu har vi Tjeckiens representanter, Carl Bildt, Sarkozy och sist tyske Steinmeier som drar till det heliga landet för att göra kampanj i Tyskland. Precis som kriget, Israel ska ha val snart.. EU under Tjeckien med en utrikespolitik på fem fronter. EU, it's good to have you back.

Spanien är numera accepterade på det balla pokerbordet bland tuffingarna. Sarko vouchar för att ZP är legit. Han får vara med och lira. Plötsligt står ZP i Washington med Gordon Brown, “the magician of Anglo-Saxon social-liberalism”, Europas mest uträknade och ignorerade politiker blir king for a day när EU ska designa sin ekonomiska livboj. 2008 är fortfarande högst aktuellt 2009.

För- och eftersnack

Sedan ett par månader tillbaka har jag inte bloggat. Jag har haft praktiktjänst på svenska ambassaden i Madrid och det det är bättre att ligga i säker hamn än att hålla igen när man skriver. Det skulle göra bloggen otroligt torr och trist. Nu är min tjänstgöring snart över och det har varit en fantastisk tid. Jag önskar att jag hade haft tid att ta in mer av all information som cirkulerar i luften. Framför allt har jag fått höra på tok för få stories från politiken och diplomatin. Lite har det blivit, men det behövs högre prioritet på detta område. Sista veckan kanske...

Nu finns det mycket att prata om. Tjeckien är president i EU. Det kommer jag skriva om. Och Frankrike och Sarkozy förstås. Hur många EU-ledare kommer att besöka Gaza och med vems mandat? EU? Tyskland? Frankrike? Den fria världen?
Flera europeiska ledare har börjat prata igen om internationell ekonomisk governance. Kris har vi också. Krisen ska vi prata om. Och gas och gasledningar och olja och Ryssland och Ukraina och utsläppsrätter och vatten och nordafrika och ZP och abort och Hamas och Obama.
Och kris.

Mys

Innan jag om mycket kort drar igång bloggandet igen så ta en skön stund med en riktigt bra kolumn. Sådär som en kolumn ska vara.