Barcelona

Klockan är strax efter ett och jag kom precis hem. Jag har inte läst en rad av vad som har skrivits. Någonstans. Några ensliga tutningar från bilar kring Sergels torg är det enda yttre tecknet som har nått mig om att Barça vann Champions League ikväll.

Tankarna kommer tillbaka. 1993 eller 1994 var jag på Camp Nou. Barcelona mot Madrid-laget Rayo Vallecano. Ni vet, Zubizarreta, Romario, Stoichkov och alla de andra. Barça vann och jag hade svindel i en vecka. Sedan dess har jag varit Barça-supporter med en stor svaghet för Catalunya. Men just idag är jag stark.

Jag måste börja med ursäkterna. Sylvinho. Förlåt mig. Du har alltid varit min kille. Du smällde in 1-1 på Stamford Bridge för Arsenal för typ 10 år sedan efter att Hasseltank givit Chelsea ledningen och det glömmer jag aldrig. Jag blev mycket ledsen när du försvann till Vigo men desto gladare när du några år senare kom till mitt Barça. Jag rycktes tyvärr med i mediastormen kring dig inför kvällens final. Överallt snackades det om Abidal och Alves som inte fick vara med. Vem ska spela? Du lades fram som den svagaste länken i Barças redan underlägsna försvar. Sen kommer du in och gör en totalt felfri match mot den stora röda maskinen Man United. Du är kvällens stora matchvinnare. Jag misstänker att du inte är kvar nästa säsong och därför tar jag redan nu ett måhända överilat farväl.

Jag hade bestämt mig redan under semifinalerna. Det enda laget som kan matcha United är Chelsea. Det enda laget som kan tråckla upp United är Barça. I sina bästa stunder. Och som historisk fotbollsförlorare vet jag att jag alltid förlorar. Jag avfärdade Ronaldinho redan i Gremio som en bolltrollande skojare som på sin höjd skulle bli publikfavorit i Racing Santander. Några år senare ville jag att han skulle föda mina barn. Jag var övertygad. Hur bra mitt Barça än varit i år skulle United, med Michael Carrick och Alex Ferguson käka upp dem. Men det fanns en strimma hopp inom mig någonstans. Barças mittfält är trots allt det bästa världen skådat och Cristiano Ronaldo lever aldrig upp till förväntningarna när det verkligen gäller.

Hur som helst var det upplagt för fest. aldrig har en CL-final spelats mellan de två absolut bästa lagen. Barça hade klippt en säker dubbel och United hade demolerat såväl Premier League som CL-gruppspelet. Jag var säker på att den stora röda guldmaskinen skulle vinna klart. Christopher Sander sjunger: "Den här maskinen slaktar drömmare som djur", och så skulle också ske ikväll. Drömmarna och poeterna i Barcelona skulle krossas av Vidic, Carrick och Scholes (Scoles gjorde iofs sitt som ni någ). Så kommer Iniesta i en löpning. Det behövs så lite för Etóo. De enda som förstår Samuels storhet verkar vara Iniesta, Xavi och jag. Varför är vi inte fler? Och såg ni målgesten? Vilken kille! Etóo-bättre än heroin!

Gladast är jag för Henry. Äntligen fick den franske giganten vinna CL. Under sina stora dagar var han Europas bäste anfallare flera år i följd och till sist fick han vinna sin sista trofé. Tack Titi.

En annan viktig diskussion inför kvällen har handlat om matchen i matchen. Ronaldo mot Messi. Vem är bäst? Om du fortfarande undrar så tänker jag inte bemyndiga dig med ett svar. Men vad gäller Ballon d'or, FIFA World Player och sånt krafs så är bara en sak sann: Xavi är bäst i världen.

Tack Pep för att du trodde på Busquets. Tack Puyol för att du bär hjärtat utanför i varje sekund. Tack Messi för, vad nu det är du gör.

Förlåt mig igen Sylvinho. Du var störst ikväll.

PS. Surpupporna i TV6-studion som satt och gnällde på fan vet vad i halvtid var sämst i kväll. Nanne (vad är det för jävla namn?) och Glenn satt där och jäste och gnällde som om FC Z spelade. Schhh! Ola och de andra tråkmånsarna var också missnöjda. Förstörde en hel tv-sändning gjorde de också.