Européer är också människor...

Frankrike visar sig nu från sin europeiskt franska sida. Sedan 2009 när Sakozy klev ner från EU-tronen har gamla hederliga takter kommit från Sarko-administrationen. I början gick han fram som en storm i det franska samhället och lyfte på gammelfranska dammluckor inom offentlig administration. Utan politiskt alternativ i vare sig vänstern eller högern har han stort manöverutrymme. Han blev sedan även en ovanligt europeisk fransk president, då hans takt och ton var snarare proaktiv och integrerande än chiracqueskt avståndstagande mot europeisk integration. Tiden med Chirac vid det franska rodret var trögrodd för det europeiska samarbetet. Nu ska jag dock inte gå för långt, Sarkozy ville ha integration, men självklart på franska villkor. Den franska europadrömmen att fransifiera Europa - la mission civilisatrice - som föddes under Mitterand är fortfarande gällande. Nu verkar det dock som att gaullisten Sarkozy är tillbaka, denna gång med policyplan för att skydda franska arbetstillfällen. Franska biltillverkare uppmanas att flytta produktionen från Tjeckien till Frankrike. Han lobbar och jobbar på Merkel för ett ekonomiskt råd mellan euroländerna som inte många andra gillar än han själv. Behöver jag säga att Sarko själv vill presidera detta råd? Sedan vill han skapa en gemensam fond som köper upp företag som riskerar att hamna i utomeuropeiska händer. Den europeiska schizofrenin finns i allt som berör EU:s institutionella uppbyggnad. Inre marknad ska garantera frihandel, sedan kommer livbojspaketen från staten till allehanda industrier och medlemsstaterna använder sig av alla möjliga kryphål som lagstiftningen erbjuder. Dessa kryphålsundantag, som bygger på principen om extrema nationella angelägenheter är kanske det som juridiskt karaktäriserar denna schizofreni bäst.

Georg Soros skriver i Financial Times – som vanligt - att ett stort problem med att tackla krisen är att EU har en centralbank utan finanspolitik. Den sistnämnda är lämnad till nationella instanser. Här har vi diskursiva embryon till europeisk integration. När Eurosamarbetet skapas för att bättre hantera den gemensamma marknaden, genereras oundvikligen andra områden som där problem uppstår. Finanskrisen är ett sådant problem, där gemensamma lösningar finns, men vem är mest gemensam? Frankrike? Storbritannien? Tyskland? Sverige? Det fruktade resultatet blir att alla blir överens men med olika slagkraft vilket resulterar i svag ekonomisk balans. Betyder detta att vi sakta men oundvikligen går mot gemensam finanspolitik? Nej nej, alla är inte med i euron såklart. Men ett perspektiv på två-fem år är aldrig intressant. Intressant är snarare av vilken anledning finanspolitiken integreras. Sarko, och Frankrike i allmänhet, vill sedan länge ha ekonomisk regering. Tyskland är av gammal hävd ganska skeptiska. Men för att dansa europeisk integrations-cha-cha-cha går stegen oftast så här:
Ställ båda fötterna i en ruta (i detta fall eurosamarbetet), det rycker i Frankrike, Tyskland håller igen. Kroppen börjar vackla, ett steg framåt, hasa ett steg lååångt bakåt och ta ett jättekliv framåt (en människokropp orkar inte stå bredbent på snedden särskilt länge) och hamna på samma ställe. Kanske är inte frågan när vi kommer dit, utan hur? Frågorna blir då: Hur svår blir krisen inom den närmaste framtiden? Och hur slutar valet i Tyskland? Vad händer om Steinmeier vinner?