Mina morgon består av nyhetsintag från tre källor: min svenska morgontidning, diversesurfande på internationella nyhetssidor samt nyhetssändning från spansk morgon-tv. De senaste dagarna har dominerats av Berlinmuren, analyser och melankoliska tillbakablickar. Jag väcks då självklart till eftertanke, född som jag är 1980 var Berlinmuren mitt första substantiella politiska minne. Man kommer än en gång ihåg hur nära inpå sviterna av det moderna europeiska statsbyggandet vi faktiskt lever. Berlinmuren var det perversa resultatet av krigen i Europa under 1900-talet, och det är viktigt att uppmärksamma det vackra och romantiska i dess förstörelse, inte minst med tanke på liknande händelser i det omedelbara närområdet. Europa som polity är en ständig kamp och i ständig rörelse mot moralisk ordning och övertygelse. Jag har fortfarande svårt med inslaget av internationella potentater som Merkel, Walesa, Sarko och Clinton etc. Detta är medborgarnas dag och om makthavarna vill Firandet dessa dagar är alla européers angelägenhet och något vi kan dela, i alla fall så länge vi får gåshud så fort nyhetsrapporteringen går igång. Det går så långt att jag nästan skapar en FB-grupp för en europeisk helgdag 9 november. Men så hejdar jag mig.
Eftermälet blev inte helt oproblematiskt. Den tyska återföreningen blev känslomässig men utvecklingen svår. Mitterand ville ha en valutaunion för att väva in det nya stora Tyskland i djupare europeisk integration eftersom det nya Tysklands industriella potential skulle dominera den fria marknadens Europa totalt. Mitterand blev proeuropé på kuppen och Frankrikes storhet låg numera i att driva på Europas storhet.
Men kapitalismen då? Statvetaren Fukuyama menade att nu kommer inte människor att vilja tänka längre för nu har vi äntligen nått det politisk-ekonomiska paradiset. 15 år senare kom han ikapp sina egna förenklingar och gjorde mittåt. Men kapitalismen då? Aaron på Nyheter24 bloggar om att den nuvarande politiska ekonomin faktiskt inte är särskilt poppis i västvärlden trots att liberal objektivism till slut hittat en politisk referent i Ayn Rand. Atlas Shrugged har blivit den moderne entreprenörens självhjälpsbibel och ideologernas svar på Kapitalet. Rand har till och med nästan gjort det sexigt och poppigt (nåja, pophögerns magplask ömmar nog fortfarande) att offentligt kalla sig höger och tala om objektiva värden.
Opinionsundersökningar är sällan tillförlitliga när det gäller komplexa begrepp som marknad och stat. Att ställa det moderna frimarknadssystemet i ett binärt förhållande till andra sidan järnridån är inte lämpligt. Fråga en normalupplyst medborgare i Sverige om vederbörande anser att den fria marknaden fungerar bra så vore det märkligt om svaret blev ja. EU:s förmenta frihandelsmodell är ett invecklat byråkratiskt system utvecklat för att subventionera nationella fiske- och lantbruksintressen. EU som vill vara frihetens yttersta front tampas med hjärnspöken ACTA och telekompaket och i Sverige är vi fortfarande inte färdiga med FRA-demonerna. Kritiker från höger menar att finanskrisen utgår ifrån ett överreglerat system som drivit utvecklingen mot kortsiktiga och ohälsosamma praktiker inom banksektorn.
Det verkar som att kapitalismen och den fria marknaden ändå mår ganska bra med tanke på allt som hänt. Det öppna samtalet och debatten efter finanskrisen har levererat ett myller av förklaringsmodeller från alla håll och ingen verkar helt nöjd. Ur den synvinkeln kan nog idén om den fria marknaden gott nog luta sig tillbaka i stolen och känna att, det går bra nu. Även om vi ännu inte verkar ha funnit oss tillfreds i det postmoderna tillståndet utan naturliga fiender på andra sidan muren.
