Krönika över en aborträtt på irrvägar

Rätten till abort eller kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är en relativ politisk nymodighet i det spanska samhället. Mina vänner berättar att under diktaturen gick skytteltrafiken till London tätt med gravida överklasskvinnor som efter lyckad avhysning av oönskad befruktning fortsatte att predika kärv avhållsamhet inom ramen för Francoregimens nationalkatolicism. Den spanska över- och övre medelklassens kvinnor har länge kunnat leva som man har velat och sen betala notan utomlands utan risk för vare sig kyrkliga eller legala repressalier.

En reformerad abortlag skulle visa sig ha låg prioritet i det nya Spanien som fick sin demokratiska konstitution först 1978 efter 40 år av nationalkatolsk diktatur under Francisco Franco. När det andra steget i landets demokratiska övergångsperiod togs 1982, då socialisterna kom till makten, tändes hoppet om sociala reformer som skulle ta in landet i det moderna tidevarvet. Den spanska socialismen har traditionellt haft en katolsk-konservativ ådra lika stark som dess socialt progressiva patos. Den nya abortlagen som kom 1985 hade tre kriterier för lagstadgad aborträtt:

1, Våldtäkt. Aborträtt under 12 veckor.
2, Vid missbildning på fostret eller risk för grava fysiska eller psykiska handikapp för barnet. Aborträtt under 22 veckor.
3, Vid risk för fysisk eller psykisk ohälsa för modern. Ingen tidsgräns.

I alla andra fall har abort klassats som olagligt i Spanien och föga förvånande har spanska kvinnor främst tillgripit lagens tredje kriterium för lagstadgad abort: Kvinnan har således i allra högsta utsträckning – nära 90 % – tvingats åberopa psykisk ohälsa inför sin läkare för godkännande av abort. Det ska tilläggas att inte en enda kvinna har dömts under denna lagstiftning. Hur många som har nekats aborträtt är emellertid oklart.

I mars 2010 antogs den ny abortlag under premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero

1, Fri abort för kvinnor över 16 år till och med vecka 14. Flickor i åldern 16-18 måste informera föräldrarna om aborten, så länge det inte föreligger risk eller hot om våld eller utpressning.
2, Aborträtt från till och med vecka 22 om det föreligger fysisk eller psykisk risk för modern (samma kriterium som i lagen från 1985).
3, Aborträtt från och med vecka 22, om fostret uppvisar livshotande anomalier eller utvecklar extremt allvarlig sjukdom.

Den nyinstallerade spanska regeringen under konservativa partiet Partido Popular (PP) har genom justitieministern och tidigare Madrid-borgmästaren Alberto Ruiz Gallardón annonserat att man nu ämnar gå tillbaka till 1985 års kriterielag – ”Ley de supuestos” inom vilken kvinnan måste hävda motiv för sin abort inför sin läkare. Flickor upp till 18 år kan enligt det nya lagförslaget endast abortera med föräldrarnas medgivande. Gallardón har även uppgett att det tredje kriteriet, som åberopar psykiska/fysiska ohälsoskäl hos modern, kommer att göras mer restriktiv.

Socialistpartiet PSOE och åtskilliga kvinnorättsorganisationer har kritiserat regeringen och menar att det nya lagförslaget överger kvinnan till att återigen tvingas åberopa psykisk ohälsa (nästan 90 % av fallen). Justitieminister Gallardón hävdar å sin sida att den nuvarande abortlagen inte ser till den oföddes rättigheter och tvekar inte att säga att den planerade reformen av abortlagen är ”det mest progressiva jag har gjort i mitt liv”, och att ”när det i vissa fall föreligger kollision mellan två rättigheter kan det inte vara straffbart. Nu måste lagstiftaren bestämma vilka fall som ska gälla”. Nytillträdde premiärministern Mariano Rajoy har besvarat kritiken med hänvisning till det mandat väljarna gav honom och partiet vid valsegern.

Före detta socialistiska försvarsministern Carme Chacón kallar förslaget ”att dra tillbaka klockan ett kvarts sekel”. Flera kritiker ser förslaget som en gest mot regeringens mest konservativa röster och mot kyrkan som vid flertalet tillfällen de senaste åtta åren av socialistiskt styre gjorde gemensam sak med PP:s partitoppar och demonstrerade mot flera av socialistregeringens reformer, bl.a. just abortlagen och homosexuellas rätt till giftermål.

– Kommer spanska högerregeringen att dra tillbaka lagen om homoäktenskap nu?

Nej, har jag hela tiden svarat, såväl när jag tillfrågas av andra som när jag själv ställer mig frågan. Regeringen vet att de har fått ett mandat att med måttfullhet och ansvar leda landet ur finanskrisen. Samtidigt är breda lager av Spaniens unga väljare liberalt lagda och vill ha kvar nuvarande lagstiftning. Regeringen måste tänka på framtiden.”

Partido Popular beslöt 2005, kort efter att den reformerade äktenskapslagen hade trätt i kraft, att pröva lagen i konstitutionsdomstolen med förevändningen att den inte var konstitutionellt kompatibel. Alltså, att lagen bör ogiltigförklaras eftersom den urvattnar det ”äktenskapet” i såväl social som juridisk mening.

Samtidigt kom ju alltid följdfrågan ”Kommer Spanien att gå tillbaka i sin abortlagstiftning?” Nej sa ju jag av samma anledning som ovan. Men, ännu har inget förslag på ny abortlag lagts, och justitieminister Gallardón delar inte åsikten att lagen om homoäktenskap skulle vara konstitutionellt ogiltig. Domstolen, även den uppdelad mellan konservativa och progressiva, har ännu inte yttrat sig i frågan.

Skiljelinjernas omfattning mellan landets två stora partier i denna typ av frågor kan likställas med glappet mellan svenska vänsterpartiet och kristdemokraternas högerbackar. Det säger även någonting om skiljelinjerna i det europeiska perspektivet. Det säger något ännu mer om utgångsläget för en gemensam europeisk socialpolitik.

Upptrappning på gränsen till pådrag

Den finansiella krisen är det drama kring vilket den europeiska politiken nu kretsar. EU:s historiska, politiska och ekonomiska motorer Tyskland och Frankrike har inte bara ett EU att driva på och rädda undan ond bråd död. De har också en nationalstat att sköta. En politikers arbete är att bli återvald, och både Sarkozy och Merkel har val därhemma att förhålla sig till. EU-relaterade frågor blir därför mer än ofta katalysatorer för nationell politik. Det finns inget europeiskt elektorat att vinna, nationellt. Och olika stater har olika bevekelsegrunder för hur de beter sig i EU-kostymen. Tyskland har traditionellt varit en samarbetsvillig och pragmatisk EU-ledare som motvikt mot sitt aggressiva förflutna som resulterade i 1900-talets blodbad. Nu, i tider av eurobonds, kris och bailouts har Merkel börjat säga ifrån och står hårt på sin vakt om sina nationella intressen, som står i kontrast mot andras på grund av dels maktförhållanden samt politisk kultur. Tysklands kreditvärdighet skulle dras ned om man poolade eurozonens alla skuldebrev, men man minns också 20-talets massinflation. Det är en viktig ingrediens för att förstå Tysklands bevekelsegrunder.

Allas ögon är nu på Merkel, alla ord och uttalanden fixeras kring hennes "vägran att agera", hon är noden i alla utsägelser om krisen och vägen framåt. Hon lät Sarkozy och Italiens Monti förstå i förra veckan att hon absolut inte vill involvera ECB djupare i det finansiella samarbetet. I stället pekar hon på policykoordinering, vilket är en hårdare form av soft power-instrument för att strömlinjeforma finansiell politik inom EU/EMU.

Det handlar alltså inte om att integrera och poola mer makt och - framför allt - medel i kommunitära/europeiska/supranationella institutioner såsom ECB. Snarare kommer medlemsstaterna att lyda en kommunitär/europeisk finanspolitisk linje som i förlängningen genom kommissionens kontroll över nationella budgetar samt mandat att säga "Gör om, gör rätt" kommer att harmonisera europeisk finanspolitik- och kultur. Tyskland måste få snabbt stöd för detta om det ska bli långsiktigt hållbart och man kommer inte att vilja ha en seglivad debatt. Tonläget är redan uppskruvat som det är, och polariseringen kring frågan ökar. Att kommissionen och "Bryssel" ska ges rätt att kontrollera och ge tummen upp eller ned till grundstenen i den nationella politiken - budget - är ett fenomen som inte kräver en populist av nämnvärd rang för att mobilisera nationalistisk ilska emot.

Nu läggs all press på Merkel. Om Merkel inte agerar, följer kollaps, krig och konkurs.

Eurobonds eller dö, är dagens sanning som hon måste vända på i morgon.

Merkel manövrerar framtiden

Det har talats en del om eurobonds under hösten. Det has tagits ställning samt reflekterats och funderats. Svensk euro-debatt fick en liten comeback, men de få ja-förespråkarna ramlar ändå nästan omkull av den numer mycket omfattande nej-sidans offentliga medvind. Men vindarna vänder lätt, och det är nu som det framtida EMU-komplexet bestäms.

Eurobonds är väl egentligen ett svårdefinierat kort? Det innebär djupare europeisk integration som kommer möjliggöra och framtvinga fördjupning av det finansiella samarbetet. Det finns en kittlande EU-entusiasm i det som uppskattas. Men samtidigt är det ett äventyrligt instrument eftersom det drar ner de finansiella tungviktarnas kreditvärdighet och fodrar fördragsförändringar. Angela Merkel träffade idag Sarkozy och satte ner foten för planerna att djupare blanda in ECB i den ekonomiska styrningen.

Detta blev en besvikelse för Sarkozy, som vill poola sina skuldbrev med Tyskland för att säkerställa sina AAA inför Fitch inför nästa års nationella val. Han ser också hur Frankrike alltmer halkar efter sin parhäst Tyskland.

Nu har Merkel i stället lagt tyngd på policy-koordinering som vägen mot budgetbalans, bland annat genom medlemsstaterna presenterar budgetutkast för Kommissionen som därefter kommer med eventuella förslag på ändringar som ligger i stabilitetspaktens riktlinjer. Men det är mycket kvar att veta ännu:

– Detaljerna får ni när vi presenterar dem, sa Sarkozy. Förslagen ska komma före nionde december.

Blir det som Merkel vill kan Tyskland behålla sina nationella bonds men samtidigt få igång en process som formar och övervakar euro-regeringarnas finanser mot sunda budgetmål. Att Kommissionen får studera nationella budgetutkast före de nationella parlamenten är inte att förringa. Det är den viktigaste beståndsdelen i europeisk integrations dynamik då det i förlängningen innebär en likriktning av finanspolitik, problemformuleringar och lösningar. Krisen kan därmed bli den process som slår fast EU:s finanspolitiska framtid. Men det finns idag inga demokratiska instrument för att delta i dess utformning. Varken i termer av institutioner eller offentlighet. Den demokratiska processen kringgås med snabbmanövrerad tillsättning av teknokratregeringar och Kommissionens förehavanden är i allmänhet ytterst känsliga för solljus. Sarko beskriver det väl:

– Detaljerna får ni veta när vi presenterar dem.

The Basque factor

Förra inlägget som berörde valresultatet 20-N blev väldigt spetsigt och jag valde att lämna en hel del utanför. Det behandlade främst maktskiftet från PSOE till PP och de finansiella och sociala problem som nu står för dörren. Men en annan punkt för förändring är den nya fördelningen av platser i parlamentet. Det har redan slagits fast att PP gjorde rent hus i mittenkriget mot PSOE, vars vänsterröster spred sig till IU (Förenade vänstern) som ökade från 2 till 11 platser. Man förlorade även mittenväljare till tidigare socialisten Rosa Diez parti UPyD.

Sparsamhet och ansvar är Rajoys område, det har det alltid varit. Bilden av honom har inte att göra med vision och kraft, utan med ansvar och moderation. Det borde passa honom perfekt att tillbringa några år med sparpaket och nationell samling. Men, friden och fröjden har ett stort moln på den nya regeringen himmel.

I och med att ETA lade ner vapnen blev det plötsligt öppet för den illegaliserade abertzale-vänstern att mobilisera väljare. Plattformen Amaiur, bestående av baskiska vänsternationalistiska partier fick 7 platser i parlamentet. Lägg till att det stora baskiska nationalistpartiet PNV också har 5 platser så stärks den baskiska maktfaktorn i Madrid markant. Detta hänger mycket på om Baskiens vänster och höger lyckas samarbeta.

Just detta är det direkta resultatet av ETA:s frånvaro: separatiströsterna kommer numera till Madrid och samtidigt som den spanska nationalhögern är starkare än någonsin. Ny situation med gammalt innehåll. Även om en absolut majoritet medför ett ganska avslappnat parlamentariskt manöverutrymme så vet Rajoy om att han i dessa tider av enorm arbetslöshet och förtvivlan bör ha så brett stöd som möjligt. Den tråkige moderate pragmatikern Rajoy är nog den bäst lämpade att hantera en absolut majoritet. Annat var det med Felipe González och José Maria Aznar som verkade förkroppsliga maktfullkomligheten.

Alla ögon på Rajoy

Valnatten 20 november fullgjorde ett skamfullt bokslut för spanska socialistpartiet PSOE. Av totalt 350 parlamentsstolar förlorar PSOE 59 platser och sitter nu på 110 stolar. Vinnarna PP ror hem 186 platser och gör sitt bästa resultat någonsin. Två saker präglar valresultatet: Regeringens och politikens förtroendekris och desillusionerad ungdom.

Sedan 2008 har stödet och förtroendet vacklat konstant. Finans- och bolånekrisens uppenbarelse i allas medvetande blev särskilt påtaglig i Spanien, där byggbubblan redan rivit upp stora ekonomiska sår. Bygg- och fastighetssektorn var just motorn i den spanska ekonomiska tillväxtmiraklet, vilket rent ekonomiskt i själva verket visade sig vara en förlängd koffein-chock utan samhällsekonomisk substans. Arbetslösheten sköt i luften och mängder av familjer kunde inte betala amorteringar och tvingades sälja sina bostäder till folk som antingen inte kunde betala eller inte ville. För en ekonomi som vilar i sådan grad på inhemsk efterfrågan och konsumtion som Spaniens är detta en katastrof.

Zapatero har sedan finanskrisens dag ett upplevts vara trea på bollen. Han förnekade till och med "kris" som beskrivning, finansministern Solbes avgick och den inkluderande, demokratiskt sinnlige och lyssnande Zapatero totalkonsoliderade regeringsmakten. Denna förtroendekris är den största anledningen till brakförlusten. PP har hållit ett kritisk svärd över regeringens huvud men utan att vara tydlig med förslag eller politiskt projekt. Den höga korruptionen, tjugoprocentig arbetslöshet (45% ungdomsarbetslöshet) i kombination med daglig parlamentarisk pajkastning har skapat ilska, uppgivenhet och desperation. Spaniens ungdomar är speciella. De är den mest utbildade och välförberedda generationen i landets historia, deras föräldrar är den efterkrigstidens generation som gjorde den stora välståndsresan och såg till att deras barn kunde läsa juridik och engelska. Nu får man i stället pröjsa notan för den politiska klassens handlingssvaghet, morra åt den utbredda korruptionen och arbeta tolv timmar om dagen för klena löner. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, både i metafor och verklighet. Man arbetar till låg lön, under dåliga villkor och man ser ingen utveckling eller meningsfull framtid i Spanien.

Näste premiärminister Mariano Rajoy har låtit meddela att endast pensionerna går säkra de kommande fyra åren. Åtstramningar kommer ske där det finns plats. "Arbete, allvar och beständighet" är Rajoys ledord. Han måste sänka statsskulden, för den nyligen höjda och oförändrade räntan kostar dyrt. Han ska återupprätta det politiska och finansiella förtroendet för landet igen, men frågan är vem som lyckas återupprätta spanjorernas tillit och framtidstro. Illusionen har nämligen spruckit. Rajoy har absolut majoritet i parlamentet och de flesta regioner och kommuner styrs av PP. Men handlingsutrymmet är starkt begränsat. Han måste beskära en överviktig gris med skalpell. Spaniens näste premiärminister bör vässa sina instrument väl. Såväl Kommisionen och ECB som en uttröttad befolkning tittar på och känner efter.

Patxi tar tömmarna i Baskien

Patxi López är de spanska socialisternas partiledare i Baskien tillika dess regeringschef. Hans namn - Patxi López - är perfekt. Det är en utmärkt beskrivning av hans politiska persona. Han är sossen som regerar Spaniens på alla sätt kanske mest volatila region med stöd av spanska högerpartiet Partido Popular. Sedan makttillträdet 2009 har han i egenskap av lehendakari sökt lansera sig som en enande kraft i Baskiens annars så fragmentariska politiska klimatet. Spanska socialistpartiets "filialer" i Baskien, Katalonien och Galicien är tillräckligt regionalt orienterade för att accepteras av den moderata nationalistiska medelklassen, samtidigt är López tillräckligt spansk i sin partitillhörighet och i sina idéer för att inte skrämma bort breda lager av den icke-nationalistiska klassen. Därmed står han närmare Spanien än baskiska nationalistpartiet PNV, men när det kommer till policy står han mycket närmare Baskien än Partido Popular.

Nu, under de politiska smekveckor som följer ETA:s beslut om att lägga ned vapnen, har Patxi López flyttat fram positionerna för att ta tag i tömmarna på den process som ska leda fram till fred. Som beskrivits i tidigare inlägg här på bloggen så är nyheten om ETA:s intentioner odelat positiv. Men, som jag också påpekat så är det exakt nu när freden ska materialiseras och försoningen initeras som allt det svåra och det plågsamma börjar. En sida kommer totalvägra varje form av politisk eftergift till ETA. En majoritet av Baskiens nationalistiska mylla kommer att kräva en möjlighet att på sikt få till stånd en folkomröstning i Baskien om sin nationella tillhörighet. De politiska skyttegravarna är alltså redan grävda, och nu väntar vi bara på att alla soldater ska krypa ned i sina respektiva led. Allt som krävs är att någon ska tända en gnista och röra om i grytan så att leden börjar röra sig.

López har nu tagit bladet från munnen och lagt fram ett förslag som kommer att forsla folk till sina respektive led. López talar om en bred överenskommelse med utgångspunkt i ETA:s upplösning samt i erkännandet av terrorismens offer. Följden av detta ska bli en flexibel fängelsepolitik som successivt kommer att flytta ETA:s fängelsekunder till Baskien samt ett legalt erkännande av samtliga politiska partier som uppfyller lagen.

López räcker alltså ut en hand till den samlade abertzalerörelsen att städa upp sig samtidigt som han ber det politiska etablissemanget och terroroffrens organisationer om en rejäl uppoffring. För en uppoffring är precis vad det är ur terrorofferorganisationeras synvinkel. "El acercamiento de presos", närmandet av fångar till Baskien, är en förhandlingspunkt som få är redo att gå bortom, men högern har säkerligen redan insett att man inte kan hålla abertzalevänstern borta från den elektorala demokratin. På varken principiella eller praktiska bevekelsegrunder.

För att knyta ihop denna enorma säck av aktörer och förhandlingspunkter tänker López instifta "el Instituto de la Memoria y la Tolerancia" som jag inte tror behöver någon vidare översättning. Institutet ska koordinera alla sina aktiviteter till minnet av terrorismens offer. Ett slags baskiskt "om detta må ni berätta". Nu när socialisterna faller som regndroppar inför det stundande valet 20 november har Patxi López en chans att positionera sig som Baskiens frälsare och fredsskapare. Han måste dock slåss med PNV:s patriarker om denna titel, som ser denna uppgift som sin födelserätt.

Vad är då så speciellt med hans namn? "Patxi" är förkortning av baskiska Frantzisko och är traditionellt det mest vardagsbaskiska namnet som finns. En bask är en "Patxi". "López" är spanskans svar på Svensson. Patxi López har således lika delar ordinary Joe från båda sidorna. Och han jobbar just nu på att förädla symbiosen mellan dessa två namn.

Maskrosbarn

I torsdags morse nådde toppmötet mellan eurozonens ledare och bankerna fram till en överenskommelse om en hårklippning av den grekiska skulden. Avskrivning och nedskrivning. Reaktionerna har i bästa fall varit ljumma och ointresserade. Det är inget konstigt med det, mötet var torrt och inte särskilt upphetsande. Överlag är allt ganska trist faktiskt. EU sköter inte krisen rätt. USA slår Europa på fingrarna. Inget och ingen känns särskilt engagerande.

Samtidigt, i Sverige, veknar också den annars osviskligt optimistiska och passionerade Europa-entusiasmen. Inte ens liberaler och eurosossar tar ton som förr. Parallellt vinner skeptiker och kritiker mer terräng då man ser en utveckling där EU fortsätter hälla ner pengar i nära förestående bankrutter som tillfällig konstgjord andning.

Men, något annat som också annonserades i torsdags var också utvidgningen av ekonomi- och finanskommissionär Olli Rehns arbetsbeskrivning. Rehn kommer att få utökade instrument till sitt förfogande för att agera tillsynsman över nationell finanspolitik. Detta är - precis som EUObserver skriver - ett betydande steg mot en centraliserad europeisk finanspolitik. Institutionsbygget står klart nu.

Ordförande José Manuel Barroso gav arbetsbeskrivningen: "coordination, surveillance and enforcement in the area of economic governance".

Med det här arrangemanget kan kommissionen slå vakt om den finansiella politiken utan att tampas med medlemsstater i nya hybridorgan. Även om Olli Rehn i sitt torn i Bryssel inte har makt att själv utforma den löpande ekonomisk-finansiella politiken så innebär det likväl att nationella budgetar passerar förbi kommissionens näsa och även involveras i utvecklingen av nationella sparplaner. En fördragsändring diskuteras också, vilket skulle konkretisera den nya utveklingen till det bestående.

Det hela är intressant ur ett statsbildnings- och europeiseringsperspektiv. Den europeiska integrationen mot en enhetlig ekonomi har nu fått en motor. Normer kommer skapas genom inlärd budgetdisciplin och problemlösningen uniformeras. Vi kommer på sikt att se mer gemensam europeisk politisk praktik, vars utgångsunkt och ramverk formuleras av de europeiska institutionerna.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara dåligt i sig, men innehållet i utvecklingen av den europeiska staten blåser oss medborgare förbi.

Barroso menar att "for a true European economic union both convergence and discipline is needed". Konvergens och disciplin.
EU kan bli dynamiskt när dess invånare går från att vara elektorat till att bli medborgare. Vi vet inte riktigt hur vi ska börja bara. Partierna och partipolitiken har ännu inte förmågan och inte heller fackföreningarna. Medierna är i regel snåla och ofta ointresserade vilket lämnar europeiska frågor av högt allmänintresse till en förenklande och revirpinkande diskurs. Fransoserna, polackerna, bönderna och fiskarna får nu samsas i den europeiska politparlören med "grekerna", "italienarna" och "rumänerna". Alla kategorier står i bestämd form pluralis men beskriver ofta väl rådande maktförhållanden, men vi människor som utgör dessa konstituerande begrepp är tyvärr blott reaktiva åskadare av det europeiska skådespelet.

Det europeiska medborgarskapet har ännu inte funnit den kanal som man behöver för att bli proaktiv i stället för reaktiv. Vi gör nog därför gott i att tala mer om hur vi vill att den europeiska apparaten ska se ut. Och om makt. Konvergens och disciplin är talande för tiden som präglas av kris och desperation. Talförmågan och uttrycksvägarna är knappa. Framtidens Europa är ett maskrosbarn