Efter Berlinmuren

Mina morgon består av nyhetsintag från tre källor: min svenska morgontidning, diversesurfande på internationella nyhetssidor samt nyhetssändning från spansk morgon-tv. De senaste dagarna har dominerats av Berlinmuren, analyser och melankoliska tillbakablickar. Jag väcks då självklart till eftertanke, född som jag är 1980 var Berlinmuren mitt första substantiella politiska minne. Man kommer än en gång ihåg hur nära inpå sviterna av det moderna europeiska statsbyggandet vi faktiskt lever. Berlinmuren var det perversa resultatet av krigen i Europa under 1900-talet, och det är viktigt att uppmärksamma det vackra och romantiska i dess förstörelse, inte minst med tanke på liknande händelser i det omedelbara närområdet. Europa som polity är en ständig kamp och i ständig rörelse mot moralisk ordning och övertygelse. Jag har fortfarande svårt med inslaget av internationella potentater som Merkel, Walesa, Sarko och Clinton etc. Detta är medborgarnas dag och om makthavarna vill Firandet dessa dagar är alla européers angelägenhet och något vi kan dela, i alla fall så länge vi får gåshud så fort nyhetsrapporteringen går igång. Det går så långt att jag nästan skapar en FB-grupp för en europeisk helgdag 9 november. Men så hejdar jag mig.

Eftermälet blev inte helt oproblematiskt. Den tyska återföreningen blev känslomässig men utvecklingen svår. Mitterand ville ha en valutaunion för att väva in det nya stora Tyskland i djupare europeisk integration eftersom det nya Tysklands industriella potential skulle dominera den fria marknadens Europa totalt. Mitterand blev proeuropé på kuppen och Frankrikes storhet låg numera i att driva på Europas storhet.

Men kapitalismen då? Statvetaren Fukuyama menade att nu kommer inte människor att vilja tänka längre för nu har vi äntligen nått det politisk-ekonomiska paradiset. 15 år senare kom han ikapp sina egna förenklingar och gjorde mittåt. Men kapitalismen då? Aaron på Nyheter24 bloggar om att den nuvarande politiska ekonomin faktiskt inte är särskilt poppis i västvärlden trots att liberal objektivism till slut hittat en politisk referent i Ayn Rand. Atlas Shrugged har blivit den moderne entreprenörens självhjälpsbibel och ideologernas svar på Kapitalet. Rand har till och med nästan gjort det sexigt och poppigt (nåja, pophögerns magplask ömmar nog fortfarande) att offentligt kalla sig höger och tala om objektiva värden.

Opinionsundersökningar är sällan tillförlitliga när det gäller komplexa begrepp som marknad och stat. Att ställa det moderna frimarknadssystemet i ett binärt förhållande till andra sidan järnridån är inte lämpligt. Fråga en normalupplyst medborgare i Sverige om vederbörande anser att den fria marknaden fungerar bra så vore det märkligt om svaret blev ja. EU:s förmenta frihandelsmodell är ett invecklat byråkratiskt system utvecklat för att subventionera nationella fiske- och lantbruksintressen. EU som vill vara frihetens yttersta front tampas med hjärnspöken ACTA och telekompaket och i Sverige är vi fortfarande inte färdiga med FRA-demonerna. Kritiker från höger menar att finanskrisen utgår ifrån ett överreglerat system som drivit utvecklingen mot kortsiktiga och ohälsosamma praktiker inom banksektorn.

Det verkar som att kapitalismen och den fria marknaden ändå mår ganska bra med tanke på allt som hänt. Det öppna samtalet och debatten efter finanskrisen har levererat ett myller av förklaringsmodeller från alla håll och ingen verkar helt nöjd. Ur den synvinkeln kan nog idén om den fria marknaden gott nog luta sig tillbaka i stolen och känna att, det går bra nu. Även om vi ännu inte verkar ha funnit oss tillfreds i det postmoderna tillståndet utan naturliga fiender på andra sidan muren.

Ska abortfrågan klyva Spanien?

Sedan regeringen annonserat att man tänker gå vidare med reformen av abortlagstiftningen har debatten inte låtit vänta på sig. Inledningsvis var det lite trevande och ingen av parterna kom riktigt till skott, anledningen till detta var att abortfrågan är en glödhet fråga i ett fortfarande mycket katolskt Spanien. Partido Popular var inte särskilt entusiastiska över att gå in med båda fötterna i abortdebatten eftersom man ville hålla kvar debatten vid regeringens oförmåga att möta finanskrisen. Från oppositionen handlade därför debatten främst om att regeringen ville flytta medialt fokus från finanskrisen och arbetsmarknadsfrågorna till en social och moralisk debatt. PP positionerade sig snårigt i frågan, man såg ingen anledning att reformera lagstiftningen och man tryckte på det orimliga i att, enligt PSOE:s reformförslag, en sextonåring skulle kunna genomföra en abort utan föräldrarnas vetskap (för tillfället är aborträtten komplicerad och relativt restriktiv i Spanien) Så långt höll sig debatten på den spanska högervänstermattan, familjen mot individen. Men vad skulle ske när lagförslaget väl lämnades in? Vilket PP visar sig när frågorna ställs direkt och svar utkrävs?

Lagstadgad abort har under sin 23-åriga livstid skapat starka och känslomässiga debatter i Västeuropas mest katolska land. Enligt nuvarande lagstiftning må aborter ske enligt en tre kriterier:
1. Vid våldtäkt
2. När risk föreligger för svåra fysiska defekter hos fostret
3. När graviditeten utgör stark fysisk eller psykisk fara hos modern.

De två första alternativen kan åberopas inom 12-22 första veckorna, medan det tredje inte har någon gräns. Lagreformen motiveras med motiveringen att man vill ha en abortlagstiftning liknande den i övriga Europa och därigenom eliminera ledet i kedjan där kvinnan enligt lagen ställs under psykisk utredning för att motivera sitt beslut. Om ZP menar allvar med sin modernisering av Spanien och jämställdhetsprojektet så är detta en oundgänglig reform. Men det är också en reform som väcker "de två Spanien".


PSOE har sina konservativa, nationalistiska och katolska element, och dessa har fått ta ett steg tillbaka under Zapateros styre. Detta bör delvis förstås som en brytning med Felipe González garde. ZP:s politik har fått kritik av den avhoppade försvarsministern och riksdagens nuvarande talman José Bono, José Rodriguez Ibarra, Extremaduras nu pensionerade regionpresident, och slutligen Felipe González själv. Man har dock lyckats samla partiets kärna kring sitt projekt, och ZP:s ledarskap har fungerat. Kanske lite för bra ibland, då det verkar som att partiets interna diskussion har reducerats till applåder och ja-sägande. Inte minst skylls hanteringen av finanskrisen på detta missförhållande och regeringen anklagas för att inte ha någon egentlig långsiktig plan utan improviserar undan för undan istället.

Inom PP råder snarare motsatsen i och med det starka regionala stöd vissa politiker åtnjuter på många håll i landet, däribland Madrid och Levanten. Men när det väl samlas vid pumpen kommer så många som möjligt. Abortreformen skakade exempelvis sådant liv i kyrkan, att man annonserade nationell demonstration i Madrid, till vilken flertalet framstående ledare från PP anslöt, precis som när äktenskapet även skulle komma att omfatta alla mänskliga relationer. Se konservativa politiker som verkligen stöder en sådan demonstration poserar gärna på bild med präster och barn, medan de som har en mer liberal väljarskara, exempelvis Esperanza Aguirre i Madrid, stannar nog hemma.

Men det säger ändå en del om Spaniens politiska klimat, att en regering driver en agenda med reformer som genererar sådana starka medborgerliga reaktioner, samt att kyrkan har sådan kraft att man kontrar med en demonstration som lamslår hela Madrid. Hur denna historia än slutar så har PP rätt i sak, reformen är tveklöst en manöver från regeringens sida för att flytta strålkastarna från ett presumtivt misslyckande till en fråga där de utan problem kan visa sig mer moderna, europeiska och progressiva än sina motståndare. I krisfrågan kan man förlora alla, men i abortfrågan vinner man fler än vad man kan förlora. PP måste försvara sina kärnväljare, och står återigen utan manöverutrymme.

Aznar vid rodret

Manuel Vázquez Montalbáns ”La aznaridad”, som i Spanien tilldelades under sommaren med tidningen El Público, har hållit mig borta från dagsljuset många varma dagar. En sociologisk och politisk återblick på åren under Aznars ledning låter ju mer smaskens än att svettas på en strand. Tyvärr går läsningen långsamt för mig, trots min starka spanska. Det spanska journalistiska språket kan i allmänhet karaktäriseras som allt annat än enkelt, eller ”raka rör”. Om man kan använda tjugo ord istället för tio så försök med tjugofem, och gärna med ett lätt poetiskt anslag. Lovvärt till viss del, i Sverige dör väl snart vår fantasi i snabba, ekonomiska formuleringar och DN:s innehåll ryms snart på Frostiespaketet. Men ibland vill även jag ha lite raka rör i min läsning.

Det hela börjar bra, mycket bra. Den första delen handlar egentligen inte alls om Aznar, utan snarare om det han städade undan i och med sin knappa valseger 1996. Felipe Gonzalez styre var kört i botten av despotism, skandaler, korruption och blindstyre i en härlig blandning. Skulle finansinspektören och byråkraten Aznar nu lyckas sätta definitiv punkt för felipismens vidlyftiga styre? Den spanska högern stod räddad med Aznars gråa och träiga men rättframma stil, vilket också innebar en garant mot de farhågor som många kände inför att högern återigen kom till makten. Aznar var i sin ungdom en mild demokrat på samma sätt som han var en mild frankist. En mild personlighet som framställdes som lagom proggig och lagom konservativ för att centerväljarna skulle våga rösta in honom i Moncloa och för att vänstern inte skulle dö av rädsla. Han tilltalade också Spaniens nyliberala flygel av den konservativa högern, som har mer gemensamt med amerikanska republikaner än med Isabel la Católica. Nästa punkt blev också en fröjdefull läsning, nämligen politikens kärlekshatobjekt numero uno: personlighetsfaktorn.

Medierna höll Aznar länge i ett stadigt grepp och verkar vilja komma underfund med denne herre, som när han väl bjuder på ett leende ser ut som att han har något att dölja. Spanien hade liksom vant sig vid karisma vid makten. Oliver Stones ”Nixon” är det första jag tänker när jag läser Montalbáns beskrivning av Aznar och hans eget förhållande till den allmänna perceptionen av honom i relation till sin företrädare John F. Kennedy. Montalbán citerar Amando de Miguels politiska biografi över José María Aznar som pekar på den karismatiske Felipe Gonzalez som en evigt tyngande fotboja, vilket hela tiden sporrade Aznar att överträffa sin företrädare, eftersom folket inte har kommit att älska honom lika mycket som de en gång älskade Felipe: ”Aznar vet om att han aldrig kommer att vara lika charmerande som Felipe Gonzalez, och inte heller lika fräck”. Det personliga uppdraget var dock klarlagt, ”var inte som Felipe”. Samma sak gällde för ZP när han tog över efter Aznar.

Det fungerade dock, och Aznars stela och kyliga auktoritet lade sig sakta men säkert som en brandfilt över spöket Felipe. Efter det knappa maktövertagandet måste PP förhandla med de katalanska borgerliga nationalisterna i CiU. En lika delar ohelig och nödvändig allians för båda parter, som skapade smuts, svett och en del tårar. Den nya ordningen med PP vid makten skapade nya förutsättningar för valbeteendet i Spanien. Plötsligt blev det viktigt att rösta. Tidigare vann ju bara sossarna hela tiden.

La discreta ira de la burguesía

En España ha sido la bomba. Todos teníamos una opinión sobre el asunto, y con muchas ganas de compartirla también. Yo no prestaba mucha atención al asunto hasta una noche larga sin dormir. Por qué tanta indignación sobre el asunto de la ropa de las hijas de Zapatero en el MOMA? Lo pregunto así porque en realidad, había mucha gente que parecía que estaban perdiendo mucho sueño por este escándalo. Igual que yo entonces. La diferencia es que yo, recién llegado a mi apartamento en Estocolmo, hice una cafetera enorme para darme la bienvenida y para deshacer las maletas a las cinco y media de la tarde. A las dos y media de la mañana seguía pagando la cuenta.

Me enteré del escándalo diplomático por algunas de las tertulias de media mañana, y recuerdo pensar; “Las hijas de ZP son góticas? Vale, mola”. Mola, precisamente porque recuerdo tener quince años en 1995, llevar ropa negra de arriba abajo, el pelo largo, Dr. Martens negras y la única fuente de luz que albergaba era el pentagrama de la camiseta de Slayer de mi pecho. También recuerdo las veces cuando venía gente a casa de mis padres a cenar y la ropa negra se quedaba, pero me tocaba ponerme más formal, a pesar del ambiente informal.

Más allá de mis propias experiencias, qué es lo que está en juego aquí? Una crisis diplomática entre España y Estados Unidos? Risas y susurros a espaldas de las delegaciones europeas de España? No creo. Yo pienso, que como casi siempre, tiene que ver con el orgullo y la vergüenza nacional. Por poner un ejemplo, cuánta vergüenza no hay en este país por el pobre nivel de inglés del Presidente de gobierno? Los ciudadanos españoles no deben sentirse avergonzados ni por la supuesta falta de “educación”, ni por la supuesta falta de “respeto” de la primera familia española hacia la primera familia estadounidense. Si mi representante electoral fuera a Washington por una quedada con los Obama y se llevara a sus hijos punkis o heavys en todo su esplendor alternativo, me sentiría hasta tranquilo. Da la sensación de cercanía e informalidad.

Esa foto del MOMA -no de la Casa Blanca, note bene- se parece bastante a todas esas fotos en las que he tenido que salir yo durante mi adolescencia, pero siempre con buen rollo y respeto, a pesar de mis opiniones amargas. Si tengo que jugar el juego formal de los adultos, por lo menos pondré cara de chulo…. Además, por lo que he leído yo por Internet, la indignación, la horrorización, la angustia y la ira mediática se ha limitado a los foros de debate del entorno de Antena 3. En medios americanos solo he visto unos pocos comentarios en rincones mediocres de la blogosfera. Me refiero a la mediocridad, porque si uno quiere criticar un asunto como este en la blogosfera, por lo menos habría que hacerlo con un punto de gracia para que no quede oficioso y aburrido. Sin embargo, no such luck.

Lo más interesante de este debate, es por qué ha llegado a surgir? Estas dos hijas representan, y seguirán representando por un tiempo, si Youtube lo quiere así, a las primas mal-vestidas en la boda del pueblo. Y la población española representa los grupitos que se van formando en el cóctel, susurrando a oídos indignados sobre este crimen de etiqueta protocolario. Por qué sucede esto? Por qué tenemos miedo y nos empeñamos tanto en “no quedar” mal? Freud decía que -ya lo siento- sufrimos en la cultura. Y es verdad.

Diferentes localizaciones geográficas dan lugar a la manifestación de una diversidad de errores sociales. El error tiene lugar físico cuando hay un consenso total sobre una cierta manera de hacer algo, por ejemplo, cómo vestirse en una boda. Si todos los practicantes, invitados, se quedan dentro de los limites acordados, todo va bien y todos están contentos. Hasta el momento en el que entran Laura y Alba Rodríguez Espinosa, vestidas de negro y con botas negras. Lo que han hecho es bajar la barrera de clase del acontecimiento.

Los susurros, la indignación y las miradas reprobatorias entre los invitados expresan el descontento de la multitud ante el hecho de que el supuesto nivel de dicho círculo social ha perdido puntos. El nivel ha bajado, y como consecuencia, el grado de clase también. Esta falta de control, porque es una cuestión de control, no siempre sienta bien. La sociedad burguesa se caracteriza en gran medida por la tendencia a sentir un cierto malestar ante la inseguridad, se manifieste como se manifieste. Aquí, la calidad de su propio círculo social está en juego, y cómo jode. Pero la ira no va a salir como un torrente ni explotar como una bomba, para eso está la educación, para reprimirla. Todo queda en susurros y miradas, en corredores y esquinas.

Como hoy en día tenemos que acostumbrarnos a ver cosas nuevas - hasta a un ministro europeo de finanzas con pendiente y coleta y presidentes con ropa tradicional nacional - la moraleja de esta entrada será la muy básica verdad que no hay nada que dure para siempre –ni siquiera el uniforme del hombre blanco convertido en supuesta universalidad- por mucho que lo deseen buena parte de la vieja Europa. Lo único seguro en esta vida son los cambios. El reto de Europa es saber convivir con esa verdad. He aquí el núcleo del problema inherente del proyecto europeo: Combinar la carga del pasado con nuestro futuro por construir.

Abertzale-vänstern får sig en rejäl smäll

Sedan jag bytte 25° solsken och varma avenyer mot 5-gradigt kärnkraftsdis och horisontellt regn har jag funderat en del på de sista stora nyheterna som slagit Spanien sedan jag försvann därifrån. Det senaste, förstås, att polisen arresterat ETA:s politisk-ideologiske chef, Aitor Elizarán, som tog över efter arresteringen av Javier Lopez Peña i maj förra året. Denna fras har skrivits många gånger förr av många skribenter och säkerligen även här på BRAKBLOGG, men detta innebär ett hårt slag mot ETA-kupolen. När man inom loppet av ett och ett halvt år arresterar den ideologiske chefen två gånger om, samt det militära överhuvudet Txeroki. Detta händer gång efter annan, och det dyker alltid upp någon ny att stoppa fötterna i de tomma stövlarna. Det tjänar dock till att demoralisera abertzale-rörelsen och koordinationen mellan den väpnade delen (ETA) och den politiska representationen (Batasuna) så att Batasuna ser sig tvungna att kliva ner i det demokratiska dopbadet.

Baltasar Garzón har också låtit arrestera tio abertzale-ledare i samband med organiseringen av en ny politiskt plattform för det sedan 2003 illegaliserade Batasuna. Spanska medier rapporterar om splittringar inom abertzale-vänstern och man öppnar nu för en period av självkritik och politisk samling, med bakgrund av de misslyckanden rörelsen utstått under Zapatero-regimen. Dessa splittringar indikerar just hur svårt det är att förutspå vilken typ av ny riktning som abertzale-rörelsen kommer att ta. Den som lever får se, och det är tyvärr det enda konkreta man egentligen kan hoppas på.

¿Europa ha vuelto?

Recién llegado a Madrid, me entero por la televisión de que a Madrid no llegarán las juegos olímpicos en 2016. No me extraña mucho la decisión del comité de votar a favor de Rio de Janeiro, ni me parece mal, Madrid no es para mí una ciudad olímpica. La otra gran noticia es el rotundo ¡Sí! de Irlanda en el referendum sobre el Tratado de Lisboa. El jaleo Bruselas-Irlanda que hemos tenido que soportar durante un año, pone de manifiesto lo poco saludables que son los procesos europeos a nivel democrático. Aunque soy partidario de integración institucional europea, no me parece que los cambios institucionales tengan mucho mérito democrático. A Irlanda se le ha dado los anexos que reclamaban sus políticos, ¿pero serán esas preocupaciones las mismas que las de todos estos votos negativos de hace un año? ¿Son los abortos, la neutralidad, el comisario o el sistema fiscal los puntos débiles? Lo dudo mucho. Los referendums europeos suelen expresar algo más básico y sencillo. También se nota mucho en períodos cuando Europa mola poco. La desilusión con la política y los políticos es hoy en día omnipresente, y cada vez que los lideres europeos quieran dar otro paso hacia más integración para que "funcionen mejor las cosas", el papel del electorado consiste en un mero gesto de votar que sí y para las cámaras también sacar esa sensación de europeo y de esperanza y de fé en el futuro que supuestamente compartimos todos. Los más entusiasmados lo suelen hacer con rotundidad. Soy solo yo, o ¿te has dado cuenta tu también de que el vocabulario del buen europeo es casi igual que el de las Miss Universo? Las mismas frases hechas, pero con ese toque de bondad, fé, esperanza, y sin falta, un entusiasmo positivo por todo lo que tenga que ver con la Unión Europea. En fin, los buenos sujetos nacionales, a veces se les da el punto de decir que no, porque no estámos siempre para subir cada vez que pase el tren hacia Bruelas por nuestro pueblo. Sin más, asi que el proyecto europeo no tiene por qué preocuparse demasiado.

Una cosa que sin embargo no termino de comprender es ¿por qué cada Estado miembro necesita un comisario cuando los comisarios llevan asuntos puramente europeos y son los cargos más alejados de intereses nacionales? Los pasos de integración europea nunca se hace con dos pies y diez dedos. Se empieza con todo, pero al final, terminamos apostando solo un tercio de lo que hemos hablado al principio. La opinión pública nacional es para los estadistas europeistas como una pareja negativa que solo nos corta las ambiciones.

En breve tendrémos una nueva Comisión Europea, va a ser divertido a ver cómo van a vender la Nueva Europa de Lisboa a los ciudadanos, ya que lo hemos aprobado. Tendrán que explicar los nuevos cambios tanto importantes como secos de la mayoría qualificada y la codecisión del consejo y el parlamento. Si yo fuera la persona responsable (en estos mementos la sueca Margot Wallström) yo sub-contrataría a la mejor casa de relaciones públicas y me echaría para atrás en el sillón. Europa ha vuelto a hablar, pero lo tendrá difícil para encantar a los ciudadanos con el proyecto.

Chavez VS. Juan Carlos revisited

Chavez kan leverera en oneliner. Efter att kungen bad Chavez att hålla käften i Chile 2007 träffades de båda herrarna återigen i Madrid igår. De går fram, hälsar glatt och Chavez påpekar att Juan Carlos har låtit skägget växa under sommaren:
"Har du skaffat skägg? Som Fidel!"

Tack Hugo

Se allt på Youtube.